Kom hem från skolan halv åtta i går kväll, så någon löpning var det inte att tänka på. Sista föreläsaren var lite lustig, det kändes som ett slags Björnes magasin för högskolestuderande.

Mina kollegor i distriktslaget och jag håller på med en utvärdering till vårat förbund av året som gått. En av frågeställningarna var vad som skillde oss från de lag som vi mött. Vi diskuterade detta en hel del under slutspelet. En ledare för ett av Norrlands distrikten sammanfattade det på följande sätt: " Ni är så dryg att möta".
Det vi själva kan tycka är att det finns en bra rörlighet både med och utan boll. Det är kul att se för att det måste tyda på bra spelförståelse vilket tidigare har varit något av en bristvara inom flickfotbollen. 
Dessutom så spelar vi som ett lag, alla gläds åt varandras framgång. Vi har betonat redan från början att de spelare som går vidare till all-star team matcher och landslagssamlingar gör detta för att de övriga i laget gör dem bra.
En grej som hände under en av slutspelsmatcherna var att en av våra mittbackar under slutet av första halvlek ropade: Vi har bytt! Bytt vad då?
Det visade sig de bytt vem som skulle stöta och vem som skulle falla. Förklaringen var att den ena av tjejerna tyckte att den andra började att andas konstigt då hon fick jobba ganska hårt och för att underlätta lite och låta henne "vila " så bytte de. Fantastiskt! Undrar om detta skulle ha hänt i en killmatch , att man byter för att man tycker lite synd om polarn som fått slita hårt?

Denna fantastiska sammanhållning tror jag också kan vara en av orsakerna till den framgång vi haft.
Som DFK  är man en motivator, den viktigast rollen man har är faktiskt, i alla fall i min mening, att ge spelarna en trygghet så att de får möjlighet att prestera sitt bästa. Klimatet i gruppen är jätte viktigt, är det någonting jag kan säga om de här tre åren är att jag skrattat. Mina med- coacher har varit helt outstanding att ha att göra med.
Ibland har jag fått för mig att man tittat på oss och tyckt att vi varit lite för livliga. Men jag hoppas att det vi har försökt att förmedla, glädjen med att vara med i distriktslaget och att spela fotboll, har gått fram. Tjejerna har i alla fall aldrig behövt att tvivla på vårat engagemang.

Det känns nästan lite sorgset att våra tre år med tjejerna är slut nu, nu återstår endast en avslutningsmiddag i oktober och i samband med en P-18 landskamp mellan Sverige- Turkiet i Borlänge om någon vecka ska tjejerna bli lite uppmärksammade.

Nu är det dags för kvällsmat och sedan ska jag, fast att det tar emot lite, åka in på Body Attack, vilket är precis som det låter en omgång för kroppen. Gick första gången förra tisdagen, hade som målsättning att ta mig dit på torsdagen också men då jag vaknade på torsdag morgon och knappt fick pjamasjackan över huvudet pga träningsvärk, blev det inställt. Men skam den som ger sig....

Ha det !
Jessica