Damfotboll här i England förvånade mig på många sätt när jag väl börjat spela och fick lite insight i verksamheten. Jag trodde att det skulle vara mer glamour bättre support  även på gräsrot nivå och att folk bara skulle rycka på axlarna och säga kul(!) när man berättade att man spelade damfotboll. Men tji fick jag, visserligen har mycket hänt de senaste tiden och förra året var damfotboll den mest växande sporten i UK och den fortsätter att växa vilket är väldigt roligt och inspirerande. Något som känndes konstigt i början var att när jag i förbifarten berättade för folk att jag spelade damfotboll, seriöst och i en riktig liga blev folk galet imponerade och tyckte det var imponerande. Kan inte erinra mig om en enda händelse hemma i Sverige då ordet damfotboll var det magiska ordet i en 'chat up line'. Från min fotbollstid hemma i Sverige var man ju bortskämd med sin egna klubbsuga, bastu, träningsplaner och man hade alltid sitt matchställ nytvättat och hängandes på sin krok. Här måste man jaga reda på en hemmaplan och har man väl fått in en fot så har man sen första tjing inför nästa säsong, så vi är väldigt nöjda med att få ha Regents Park som hemma plan och särskilt nu nar de renoverat omklädningsrummen och dränerat planerna. En klubbstuga för oss är det inte att tala om, om man inte bor och spelar en bra bit utanför centrala London, vissa borta matcher kan vara riktigt trevliga eftersom att alla klubbhus även har en egen bar och hemma lagen brukar för det mesta bjuda på något att öta efteråt. Fast det hör inte till vardagen, oftast kommer man till en åker med vita linjer på och en barrack att byta om i (vid ett tillfälle har vi även fått byta om i en kontainer) och har herr matcherna spelats på morgonen och damerna har eftermiddags matcherna, framför allt vintertid, så betyder det att vi får byta om på ett lerhavs golv och duscha kallt eftersom att varmvattnet tog slut under förmiddagen och ingen städar förrän alla matcherna är färdigspelade. Skulle det mot förmodan finnas varmvatten så är duschstrålen antingen en tjock en eller 3-5 strålar som pekar åt alla andra håll än neråt. Fast det är det här som på nått sätt gör allt lite gemytligare och trevligare, vi skrattar mycket och får en bra sammanhållning men visst blir man lite förbannad också när man tänker på att vi betalar mycket pengar för att få spela boll och duscha varmt, precis som herrarna, men vi är alltid de som drar de kortaste strået. Så är det, men jag ska inte klaga för mycket har förbättrats, vi har kul, en bra gemenskap och lyckats få sponsorer så vi hänger kvar ett tag till. Tyvär är det långt mellan verklighetens TV skildringar från herrfotbolls England och damfotbollens verklighet, ska bli kul att se hur framtiden kommer att se ut. Synd att Damfotboll inte har samma värde som herrfotboll då skulle mycket se annorlunda ut för oss och kanske skulle vi ha Sven-Göran Eriksson som tränare. När jag träffade honom förra året så frågade jag om han kunde tänka sig att träna ett damlag i framtiden och det sa han skulle vara en rolig utmaning men att det inte lockade just nu eftersom att det inte finns tillräckligt med pengar och PR............... I kväll är det träning, någonting jag ser fram emot, efter en något högljudd och frustrerande dag på barn akuten ska det bli skönt att få springa runt och sparka på en rullande boll. Uj, uj, klockan är mycket och det är dax att leta upp träningskläderna och pumpa bollen. I shall speak to you all in the morning! A x    

Regntunga skyar och en massa vatten som faller ner, precis vad London är känt för. Slutade jobbet klockan fyra, sjönk ner på en blöt cykelsadel, men vad är det att bekymra sig över när jag har en 25 minuters trampande framför mig längs gropiga och vattenfyllda vägar där bilförare struntar fullständigt i om de dränker cyklister när de kör förbi. Är det något som är skamligt här så är det kvaliten på vägarna, förr hade vi också problem med vattenplaning på fotbollsplanen och de flesta matcher under Decmeber - Februari, blev antingen inställda eller spelade i lervälling. Den värsta fast coolaste matchen jag någonsin spelat var för Camden Town i Januari 2002. Matchen började på en fast lerplan, strax efter avspark kom ösregnet, planen blev mjukare och mjukare och bollen studsade inte ens efter utsparkarna. Vi sprang oss gröna i ansiktet, sparkade på bollen som knappt rörde sig ur fläcken eftersom att den låg halvt begravd i lera. Planen hade nu tagit form av ett gigantiskt lerbad och vårat oranga matchställ var allt annat an färggrant och i slutet av andra halvlek gick det knappt att urskilja vem som tillhörde vilket lag. Det var en fantastisk match, vi vann och jag var glad att jag varken var tvungen att städa omklädningsrummet eller tvätta hela matchstället. Det var den matchen det, ikväll ska jag återgen ge mig ut och dömma fotboll, men som tur är spelas matcherna på konstgräs så jag slipper bekymra mig om vilka skor jag ska smutsa ner. Gårdagens matcher gick vägen, viss frustration i slutet ful tackling bakifrån och de röda kort åkte upp. I kväll dömmer jag damer, de brukar sköta sig, bara hoppas att inte vädret eller början på arbetsveckan fått dom på dåligt humör. Nu ska jag leta upp mina regnkläder och bege mig ut i mörkret och höstrusket. Ha de Ax