Absolut bästa läsare,

Midsommardagen bestod liksom delar av midsommarafton av ideellt arbete i chokladhjulet vid dansbanan på sommarstaden där undertecknad under sommarhalvåret camperar i kolonistuga. På midsommarafton var det också fest och gamman, mat och dryck och en och annan illuster visa. Therese Bergkvist, känd i fotbollskretsar och även nämnd i denna blogg var med och förhöjde stämningen. Den visa hon framträdde med lämpar sig inte i tryck men jag kan säga som så att det var en gammal dänga som hon lånat från Annika Nessvolds repertoar.

Tänk vad vädret kan göra för människans väl och ve! Efter en morgon som inleddes med monsunregn och tornados var trädgården belamrad med femhundra mördarsniglar på pensé och tagetesjakt. Jag grät bittert när jag funderade över hur vi skulle kunna trycka in tolv personer på en veranda som är som ett tremannatält i storlek. Men allt löste sig till det bästa som genom ett trollslag. Vinden mojnade, regnet upphörde och solen kom fram, oss alla till fröjd och glädje. Verandan räckte gott.

Just när man pratar om vädret så kom jag att tänka på ett fotbollsminne som har ganska mycket att göra med just väder. Det var bortamatch mot Älvsjö, det var långt innan de slog sig ihop med Djurgården och vi spelade följaktligen ute på Älvsjö IP, denna charmiga arena - not - vid kanten av motorvägen.

Jag menar inte att på något sätt håna 08:orna nu, de brukade bre goda ostsmörgåsar till ledarna i caféet minsann, deras ordförande var Skånepåg och förstod vikten av att alltid ha tillgång till god mat (och möen mad o mad i rättan tid)! Denna match regnade det förfärligt redan när vi lämnade Malmö, turbulensen i luften var kraftig (det helt sjuka i att en av spelarna som ett Vita Stenen-uppdrag kom gående med flygvärdinnans lilla vagn och försökte sälja: Cccccchhhhoklad eller parfym, ooosssssst eller ssskinka? gick mig helt förbi på grund av illamående).

Framme så på Älvsjö IP.

Det regnade så mycket att det var skrattretande. Vi var helt säkra på att matchen skulle ställas in och att vi skulle få åka hem igen i ogjort ärende. Eva Ödlund, fortfarande aktiv domare, lyckades dock hitta ett ställe där bollen studsade en centimeter på planen och match blev det. Spelarna frös så de var blåa, regnet öste ner och blåsten.....nej, stormen tilltog till full kraft. Innerbacken Maria Ivarsson, kvinnan som hade lika bra tillslag med höger som vänster fot, hade en enda uppgift under matchen: - Tjonga bort bollj-velen så långt det bara går.

Älvsjö dominerade annars matchen totalt. Men Ivar Lo, som hon också kallades, drog till bolluschlingen riktigt bra ett par gånger och forwards omsatte dessa chanser i mål. Vi vann matchen till slut, men det var inte det jag skulle berätta.

Under ett tillfälle befann sig plötsligt vänsterbacken Therese Bergkvist, hon som sjöng på midsommar, utanför plan. Det var på andra sidan från där vi ledare satt och kurade i båset, ett litet ruffligt bås som nog byggts på Nacka Skoglunds tid. "Tessan" skrek något ohörbart och spelarna på plan fick vidarebefordra detta meddelande till ledarbänken. Det visade sig att "Tessans" sportbehå hade gått sönder mitt under pågående match! Det var naturligtvis omöjligt att fortsätta matchen. "Tessan" gestikulerade vilt, hon behövde hjälp och någon ledare var tvungen att springa runt hela planen och hjälpa henne.

Alla ledarna tittade på varandra. I båset var det varmt och gott, nåja - åtminstone var det torrt - och ute hade nu blåsten närmat sig orkanstyrka. Eva Ödlund som är liten och nätt fick ha hantlar i fickorna för att inte gå till väders. Deval Eminovski som var tränare för Malmö FF vid detta tillfället tittade strängt på mig och målvaktstränaren Rickard Albin varvid han bestämt sade: - Vante, du får gå - vi är män och det ser inte bra ut om vi fipplar med spelarnas behåar under pågående match.

Jag muttrade en ohörbar ed, och gjorde mig beredd att gå ut i stormen och regnet. Just då satt Deval, Rickard samt alla avbytarna i båset. När jag reste mig upp och gick ut tog en vind tag i båset som faktiskt direkt kantrade och välte. Detta låter ju inte klokt, men det är faktiskt alldeles sant. De som satt i fick med gemensamma krafter lyfta sig upp igen och spelet stannade upp för en stund. Där se dom - vilken nytta gör inte en sittande lagledare! Nu undrar ni kanske hur mycket jag egentligen väger. Fy på er att bara ens tänka på en sån sak! Jag är en DAM och damer frågar man vare sig efter ålder eller vikt. Att jag nu samlar hull ifall att ryssen kommer är sin sak, men på den tiden var jag faktiskt riktigt slank.

Nu återstod att jogga runt plan och titta till "Tessan". Det var motvind och tog mig nästan tjugo minuter, särskilt som jag hade den gigantiska sjukvårdsväskan med mig. Väl framme fick jag skrika i "Tessans" öra för att hon skulle kunna höra mig genom de rytande orkanvindarna. Det visade sig att hennes sportbehå givit upp och gått av på ett ställe. Detta skulle jag nu laga med sporttejp enligt Cajsa Wargs kända devis: - Man tager vad man haver!

När jag stod där med händerna i "Tessans" decolletage märkte jag den första blixten. "Skönt", tänkte jag, "nu åskar det och då bryter de matchen"! Inte alls då. Blixten kom från en DN-fotografs kamera och bilderna han tog speglade som ni förstår på intet sätt vad som timade på plan. Det gurglade i min strupe när jag kastade mig efter honom och rasande bad honom fotografera Lena Videkull istället, hon hade nämligen just gjort 0-2-målet. Han skolade senare om sig till kock.

---

Idag är det sista dagen på min bloggkarriär. Det har varit en rolig vecka, inte minst därför att jag har fått dammsuga min minnesbank på roliga saker som hänt under fotbollstiden. Som en gammal spelare sa så är det inte så ofta man minns specifika matcher, resultat, målskyttar - nej, det roligaste är människorna och minnena av dem som blommar upp i full frihet. Jag vill också tacka er alla som peppat mig med glada tillrop och kommentarer. Tack alla!

Så en sista tanke; vad ger man damspelare i pris när de vunnit turneringar!

1997 vann Malmö FF Svenska Cupen. Det var ett riktigt bra lag det året, det var ju samma år som vi besegrade Kinas landslag. Jag minns att kvartsfinalen avgjordes på straffar mot Hammarby och att Jenny Engwall dongade in den sista och blev stor matchhjälte. I finalen, som av någon fullständigt outgrundlig anledning var förlagd till Eskilstuna - var det för att EFD:s generalsekreterare bodde där? - mötte vi Sunnanå SK. Det var en mild septemberkväll och vi vann så småningom matchen på golden goal. Lilla "Sivan" gjorde 2-1, dessförinnan hade Hanna Ljungberg gjort Sunnanås mål och vindsnabba Luiza Pendyk hade gjort vårt. Det tog 112 minuter innan matchen kunde avgöras.

Efteråt var det "bankett" med stadens styrande och representanter för EFD. Jag minns det outgrundligt komiska när Ekilstuna kommunstyrelses ordförande reste sig, harklade sig och sa att nu skulle han minsann dela ut ett riktigt fint pris till oss alla.

Vet ni vad vi fick?

Varsin fribiljett för kommande år till Eskilstuna Parken Zoo.

Tror ni på fullt allvar att ett herrlag hade fått något liknande?

Man skulle kunna skriva en hel blogg bara om roliga presenter som spelarna fått under årens lopp när de vunnit olika turneringar.

När vi kvalificerade oss till inne-SM i en småländsk gympahall en gång (det var strejk på de ordinarie arenorna) fick spelarna i pris varsin osthyvel från Värnamo gummi.

En annan gång i Oskarshamn fick de en formlös grå t-shirt föreställande en tjej som stod bredvid kärnkraftverket! Uppbyggligt!

Presenten i Kina har jag ju förvisso redan avhandlat. Den som alla försökte bli av med hela tiden. Och i NM i Trondheim fick man en sån där Ture Turist-magväska i brunt läder, ooouuuuu vad det kändes kinky när tjugofem personer släntrade genom Trondheim med magväska på. Jag har ett foto på det, man upptäcker snabbt att modet 1995 lämnade en del övrigt att önska.

Nej, mina vänner, nu är det söndag och jag skall strax bjuda min bror, hans familj och några andra kamrater på lunch. Som matälskande skåning skall jag delge er menyn, den får ni gärna använda när ni själv har gäster:

Färsk laxfilé marinerad i en kryddblandning av rosépeppar, fänkål, saffran, dillfrö och vitlök. Grillas!

För vegetarianbrodern: Grillad halloumiost omlindade med stora salviablad

Kokt nypotatis

Kall sås bestående av gräddfil, stenbitsrom, dill och rödlök

Sallad på avocado, jordgubbar och fetaost

Zum Nachspeisen: Vispa vaniljvisp till önskad fluffighet, bryt Dajm-choklad i små bitar - häll över. In med hela härligheten i frysen och ta ut en liten stund innan den skall serveras.

Kära vänner, ha en fortsatt härlig sommar och kom ihåg det allra viktigaste med ert fotbollsutövande oavsett om ni är spelare eller ledare: HA ROLIGT!

Godmorgon alla fotbollsälskare!

Har ni varit på läger på sistone? Spelat allsvensk match och sovit på hotell?

Handen på hjärtat, hur många av er har bytt skylten med lös- och hårdkokta ägg?

Under tiden jag var lagledare för Malmö FF:s allsvenska damlag kan jag berätta att det var många som gjorde det. Till slut hade folk bytt så många gånger att det var rätt igen, floppigt va? Fast, det behöver ju inte vara spelarna som gjorde bus, det kunde ha varit kostymklädda män med dokumentportföljer som skojade till sin tillvaro, vad vet jag. Jag blev alltid lika lack varje gång jag fick ett hårdkokt ägg, min konservativa uppfostran säger att sådana äter man bara till midsommar, påsk och jul.

Jag kommer lätt att tänka på hotellminnen när jag blir påmind om sånt här. En gång när vi spelade Hallsvenskan och sov på Scandic i Jönköping (eller var det Växjö, man spelade på båda de arenorna) så lyckades vi hamna tillsammans med hela Sveriges popelit. Det var någon sorts gala i stan och alla som var nåt på Sveriges popscen på den tiden bodde på hotellet.

Jag och Annika Madsen, henne har ni läst om tidigare, satt i baren och tog ett glas juice och en knäckemacka efter dagens övningar.

Vi hade hört schlager hela dagen, både i spelarbussen och på arenan och plötsligt när vi satt där såg vi att schlagerikonen Tommy Nilsson satt alldeles intill oss. Av någon dunkel anledning, förmodligen ville vi hylla Tommy, började vi sjunga "En dag", tvåstämmigt (ja, det var i alla fall inte i samma tonart). Själv tyckte vi att det svängde gött. Efter tredje tonartshöjningen tömde Tommy sitt glas, såg föraktfullt på oss och lämnade baren. Tommy Nilsson had left the building.

Då gjorde Annelie Rydé entré. Vi tittade på varandra och sken upp, Madsen och jag. Skulle vi försöka oss på "Segla på ett moln"? Nej, där gick gränsen, vi gick och gjorde Body shop-ansiktsmask och solade solarium istället.

Detta påminner mig om när jag gick i gymnasiet och spelade i skollaget i fotboll. Vi skulle åka från Malmö till Ystad och spela match. Det var kul att slippa skolan en hel dag, vi var glada, det var vår, solen sken. På tåget, i samma kupé som vi, satt skådespelerskan Eva Remaeus, känd bland annat från en spektakulär scen med Sven Wollter i Mannen på taket men även för sin ledande roll i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Tänk er nu tjugo tonårsbrudar på ett tåg. Det tog väl en minut sedan började vi, till Evas ära, sjunga: - Ett-två-tre-fyra-fem-sex...osv eller den andra siffervisan, den som går: eeeeelva, tolv och tretton, tretton, tretton....ja, ni som är under femtio år känner säkert till dem. Innan Lund bytte Eva kupé, frid över hennes minne. Så jävla dryg man kan vara som tonåring.

Kändisar och fotboll...där finns det också en ingång. Under alla år jag var lagledare pågick det en sorts tävling som gick ut på att man fick poäng om man såg kända personer. Eftersom vi ofta befann oss på flygplatser hände det alltsomoftast att vi stötte ihop med kreti och pleti. Klockren är den historia då spelaren Therese Bergkvist fick Vita Stenen (efter Gunnel Lindes bok, det gällde att ge och utföra olika uppdrag) eftersom hon stötte på (stötte PÅ, inte STÖTTE på) Lasse Berghagen och fick honom att sjunga "Teddybjörnen Fredriksson" i duett med henne på Arlanda flygplats. En historisk bedrift på min ära.

En annan gång körde jag en bagagevagn när en spelare som gick bredvid (ni hajar poängen, spelarna varken bar eller körde bagagevagnar på min tid) sa: - Kolla, där är Christer Björkman. I min iver att se denna celebritetet råkade jag köra på någon, hörde ett "thud" och en man framför mig med lindrigt hela hälsenor sa: - Aj, aj.

- Oj, förlåt sa jag och tänkte att denne stackars kuf kanske hade legat och sovit på terminalen och så blev han påkörd av mig....nej, vänta nu, det var ingen uteliggare, det var en skäggig Ulf Lundell. Dagens sommarpratare för övrigt!

Samma resa åkte vi på samma flyg som Joey Tempest, sångaren i Europe. Hur drygt tror ni han tyckte det var att höra: - Todo do do, to do do do do (introt till The final countdown) i femtio minuter mellan Stockholm och Malmö?

Ska det handla mer om fotboll tycker ni? Allright!

1994 vann Malmö FF-damerna allsvenskan för andra året i rad och kvalificerade sig därmed till NM, nordiska mästerskapen som 1995 spelades i norska Trondheim. Fotbollsmässigt var den resan en katastrof, vi förlorade i stort sett alla matcher, vann dock över isländska Breidablik där en ung Asthildur Helgadottir emellertid tyckte att MFF spelade fantastisk fotboll och hon tänkte att "den klubben vill jag en gång spela i!" (det är sant, fråga henne själv).

Domare från alla de nordiska länderna deltog och Sveriges bidrag hette Marianne Mattsson och kom från Brännö.

(- Det är dans på Brännö brygga, en gammal och kär tradition! sjöng Lasse Dahlqvist på 40-talet.

- Det var dans på Brännö brygga, och alla trilla i, sjunger göteborgarna idag.)

I Trondheim fanns något som hette trampeheisen, en prisad teknisk manick som gjorde att man kunde transportera sin cykel och sig själv i densamma och därmed slapp man cykla rakt uppför ett berg, det är ju något kuperat i Norge om man så säger. Nå, domar-Marianne hade utnyttjat sin lediga dag till att cykla i den vackra norska staden och därvid använt sig av trampeheisen, något som vi uppmärksamma ledare hade noterat. Ja, alla utom tränaren Anneli Andersson.

Dagen dessförinnan hade MFF varit i elden, matchen förlorades, Marianne dömde och i vanlig ordning var det lätt att man skyllde ungefär 97% av förlusten på domaren. Hoppas hon har förlåtit oss! Med handen på hjärtat kanske det dock inte var en av hennes bästa insatser genom åren.

På banketten som gavs för ledare, domare och funktionärer samma kväll (det här var innan sädesärlornas tid) hamnade vi så vid samma bord som Marianne. Assisterande tränaren Cecilia "Plutten" Nilsson (hon som under många år av sin spelarkarriär vägrade nicka med motiveringen att bollen kommer alltid ner) tog till orda och inledde en konversation.

- Hej, Marianne!

- Hej själv, svarade Marianne försynt och tuggade försiktigt på en bit norsk lax.

- Värst vad du var ute och cyklade igår, fortsatte Cecilia.

(Nu sparkade Anneli Andersson Cecilia på smalbenet under bordet, en sån spark fick hon inte till under alla sina år i allsvenskan)

- Ja, jo, men det var ganska varmt också replikerade Marianne.

- Du såg ganska trött ut också mot slutet fortsatte Cecilia.

Nu lade Anneli en vristspark mot Cecilias knäskålar.

- Ja, man gör ju sitt bästa, sa Marianne

- Själv hade jag aldrig pallat vara ute och cykla på det viset avslutade Cecilia

Då hade Anneli Andersson redan gått.

Det starkaste minnet från Trondheimslägret är detta. Då vi anlände till Oslo där vi skulle byta flyg och gick igenom grindarna ut från gaten trängdes hela den samlade norska pressen för att ta emot oss. Fotoblixtar smällde av, reportrar kastade sig fram och.......intervjuade världsstjärnorna Florence Griffith Joyner och Gail Devers som tillsammans med andra löparess skulle delta i en gala på Bislett. Det kändes en aning pinsamt att vi hade trott att pressen var där för vår skull.

Ha en underbar fortsättning på midsommarhelgen!

Bästa vän av damfotboll,

Idag är det midsommarafton!

Jag bliver lyrisk och sjunger för mig själv:

Du lindar av olvon en midsommarkrans,

och binder den om ditt hår,

du skrattar åt mångubbens benvita glans,

som högt över tallen når....

Visa i midsommartid är en otroligt vacker visa som ger oss allt av den svenska naturen men även molltonerna och vemodet som även under årets längsta dag lägger sig över oss svenskar som en grå filt. Men vad f-n är olvon? Jag slår upp i NE och finner att det är en ständigt grön buske av släktet kaprifolväxt.

Nu skall jag ut och leta upp en sådan buske, klippa loss några rankor, linda en midsommarkrans, sanera densamma på fästingar, binda den om håret varpå jag skall skratta åt månen.

Eller nåt.

Jag kan också berätta att monsunregnen nått Malmö.

Igår utlovade jag en midsommarhistoria, hur skall jag skaka fram en sådan?

Jo, en liten rar sådan möjligen, om när "Carre" Caroline Jönsson en gång för länge sedan skulle inlemma alla i den skånska midsommaren och bjöd hela laget till sina föräldrars gård på den skånska landsbygden. "Carre" var nyligen konfirmerad, nåja, hon var kanske arton bast och Denise Reddy var ganska nyanländ till Sverige. Denise är från USA och spelade under tio år i Malmö FF, nu är hon assisterande coach för Skyblue Soccer i New Jersey, till sitt lag har hon bland annat knutit forna MFF-bekantingen och världsstjärnan, brasilianska Formiga. Det sjuka är att dessa båda damer pratar svenska med varandra när de skall förstå varandra riktigt bra!

Denise kom från the land of the free and the home of the brave och hade tidigare i sitt liv sett en häst endast på vykort, uppvuxen som hon var med Manhattans skyline i fonden. Därför blev det en kulturchock när Denise, med midsommarkrans om håret, skulle stagas upp på en av familjen Jönssons hästar. Den stackars hästen fick i sakta mak trampa runt i hagen med en Denise som krampaktigt hängde sig fast om halsen på det stoiskt lugna djuret. Hon såg ut som någon ur familjen Macahan när de höll på med rodeorytt.
Ögonen höll på att tränga ut ur sina hålor på Denise, hon som en gång myntade följande uttryck: - Jag har gått ensam på bakgator i New York mitt i natten men aldrig varit så rädd som när jag var på rumänsk svartklubb på Möllevången med dig!

Jag tror att alla 30 personer som var på festen fotograferade detta. Själv har jag en fantastisk bild på scenen, Denise halvvägs av hästen, midsommarkransen på sned, ett oroligt uttryck i ögonen och ett tillkämpat leende på läpparna. Synd att man inte kan lägga in bilder här på bloggen för då hade ni fått se på grejor.

Ett annat midsommarminne är bara mitt och det är från sommaren 1993.

Då midsommaraftons vackra kväll sänkte sig över land och by och människor satt i sina trädgårdar och saltade på rädisan så stod jag och packade kläder i omklädningsrummet på Malmö Stadion. Det skulle nämligen spelas match på midsommardagen, på bortaplan. Tänk på det, I spelare. Varje gång ni skall spela och packar upp era rosendoftande matchställ ut trunken så är det någon Hasse, Leffe, Vante eller "Vinden" som har förberett, lagt ner skokrämen, vässat dubbskruvstången, vikt kläderna och nogsamt räknat handdukarna. Krama era ledare då och då och uttryck ert gillande, då blir de glada!

När jag nu skrev ordet "Vinden" så kom en annan historia för mitt inre öga. Anette Niklasson med smeknamnet "Vinden" spelade under hundra år i Jitex BK men det var innan jag var född så hennes fotbollsmässiga kvaliteter kan jag inte berätta så mycket om. Däremot var hon under ett antal år, precis som jag, lagledare i allsvenskan. Hon för Jitex, jag för Malmö FF.

Det finns en trotjänare i Malmö FF, han har visserligen nyligen gått i pension, men han finns ändå alltid med i olika sammanhang. En gång i världen tränade han pojklag och han berättade för mig om de seder som fanns då skånska och danska lag möttes. Danskarna (de är ju ett folkslag med hygge och en kedjerökande dronning som ledstjärna) införde en liten regel om hur man för att uppmuntra vänskap och gemenskap länderna och lagen emellan skulle ta en hutt vid hörnflaggan innan matchen, ledarna emellan alltså. Om matchen spelades i Danmark skulle danskarna stå för hutten och om matchen spelades i Sverige skulle svenskarna stå för den, detta var sedan alltid kutym.

Ja, jag vet; minderåriga läser detta, rent av kan det hamna i Aftonbladet (se bara vad som hände med Jenny Engwalls top less-solande, det blev hot stuff på riksnyheterna trots att nyheten var flera år gammal) - jag säger det alltså med en gång: sprit är en styggelse som man bara skall ha för att tvätta sår med! Förr hade jag en annan inställning och införde den danska seden att gälla även i damallsvenskan. Jag berättade för "Vinden" om denna nya regel som gällde för att Göteborg och Malmö i all evinnerlighet skulle ha goda relationer. Sen drack vi en smutt whisky i armkrok vid hörnflaggan. Efter det kunde matchen börja.
 

Bara så att ingen tror att det förekom fylleri måste jag påpeka att smutten bara var en smutt. En gång på Kvarnbyvallen drack vi till exempel ur "Vindens" linsskydd (ni vet de där små runda sakerna som folk har sina kontaktlinser i). Jag uppmuntrar absolut inte till dryckenskap, jag säger bara att ibland var det roligare förr. När dagens spelare ibland småhäcklar de gamla goda tiderna och träningsmängden ventileras så brukar jag stirra stint på dem och maliciöst deklarera: - Ja, men så vann vi också SM-guld på den tiden!

Visst är det skillnad om jag skall tillåta mig att bli seriös för en stund. Dagens spelare är extremt vältränade, de väger inte ett gram för mycket, de är medvetna och målmedvetna och fantastiska i sitt idrottsutövande. Det vill jag ju passa på att säga nu när jag har chansen. Det är inte var dag man får blogga i ett så här välbesökt forum! Men lik förbannat var det väldigt roligt, på "min" tid!

---

Mallbacken - bara ordet väcker minnen. Det finns inga flyg som någonsin har landat i Värmland (observera att detta är på skoj, jag vill inte ha några arga mail från värmlänningar ety jag ÄLSKAR Värmland!) och när man skulle dit och spela gick det en fyra-fem dagar. Spelarna brukade få ta en veckas semester för att komma utvilade tillbaks till sitt arbete. Bussresan tog sin modiga tid och ofta brukade vi pausa efter några timmar i Villa Videkull i Lilla Edet där Lena Videkulls föräldrar ställt till med gästabud å Guds nåde!

Det var alltid lika roligt att titta på de bilder av Lena som ung (nåja, yngre då!) som hängde inramade på väggarna. Lena som idag är en slank person var i sin tidiga ungdom försedd med riktigt runda kinder vilket fick en spelare att fälla den odödliga kommentaren:

- Hon liknar Mamma Scan på den bilden!

- Mamma Scan?

- Ja, men hon har köttbullarna i munnen istället för på tallriken!

En gång under en resa till Mallbacken gick videon på bussen sönder. In på fallet kopplades tekniska Eva Zeikfalvy som fick till uppgift att laga den, punkt och slut. Har man som hon lagat en buss under en landslagsresa i Polen med ett Treo-rör och en klisterbinda så var kraven höga. Turligt nog var detta just i anslutning till besöket i Lilla Edet så medan övriga spelare smorde kråset med furstliga anrättningar fick stackars "Zäta" sitta med en skruvmejsel och försöka på rätt på teknikaliteterna. Turligt nog lyckades hon och vi kunde se dramakomedier med lyckligt slut hela vägen fram till Scandic Klarälven i Karlstad.

Från Karlstad bar det av till Sunne dagen därpå och därefter trekkade vi i vildmarken, en serpentinväg som gjord för att ge människor åksjuka bar oss slutligen fram till den arena som av outgrundlig anledning heter Strandvallen (den ligger mitt inne i skogen). Här huserade Mallbacken. På "min" tid var det utedass och vattnet i ledningarna smakade blod. Stora skogsgubbar med ofantliga mullbänkar tornade upp sig vid kortlinjen och av någon annan outgrundlig anledning hade man alltid allsvenskans högsta publiksnitt. Det var väldigt mycket folk som letat sig dit varenda gång. En tant som sålde kanelbullar minns jag särskilt liksom en farbror med käpp i publiken som de facto en gång satte krokben för tekniska mittfältaren Anna Wällersten när hon kom störtande längs kanten.

Nu blir jag alltför långrandig igen, märker jag! En riktigt trevlig midsommar till er alla!

Hej och godmorgon alla läsare och övriga vänner,

7-0 till Sverige och jag som tippade 6! Å andra sidan gjorde både Sjögran och Lundin mål precis som jag sa. Emellertid fick inte Frida Nordin spela. Jag tror att jag skall ta Dennerby i örat lite grand. Detta om detta, nu skall vi tillbaks till forntiden. Apropå forntiden så har man hittat en fornlämning i skånska Uppåkra som är förbluffande lik Musse Pigg. Tänk om Musse är ett ufo som har hälsat på hos oss för länge sedan och att det finns en särskild Musse Pigg-planet där alla ser ut som han. Hrrmmmm.

Idag vill jag tacka och säga hej till Magdalena i Själevad! Glad midsommar själv!

Nå, fortsättning följer från igår, vi befann ju oss i Kina, ombord på ett plan som åkte jojo upp och ner i luften. Ner kom vi välbehållna till slut även om en uppdaterad ledare tyckte det var pedagogiskt att informera oss alla om att Air China hade världens högsta olycksstatistik vid tiden för vår färd. Detta sa han när vi befann oss tiotusen meter över marken.

En anna flygresa i Kina var något lugnare. Dock fanns det flera spelare som var väldigt flygrädda i laget. Amerikanska Denise Reddy bad varje gång till högre makter och knaprade på något som doktorn skrivit ut, nuvarande göteborgskan Jenny Engwall tyckte inte heller om att flyga. Vid ett tillfälle satt jag på ett plan, på ett tremannasäte tillsammans med Bozicevic och Annika Nessvold, mer om den senare nedan.

Vi satt och småskojade, bland annat tyckte jag att det var otroligt roligt när "Nesse" skulle berätta om sin samiska bakgrund och påstod att hennes pappa hade en egen joddel som han brukade dra i de norska bergen. När jag hör ordet joddling tänker jag på Kikki Danielsson och "The cowboy yoddle song" som var en landsplåga för rätt många år sedan. Det roliga var ju emellertid att samer jojkar, inte joddlar. Detta hade inte "Nesse" så stor koll på, kanske hade hon inte stått med pappa Olav i de norska fjällen och kallat samman renarna.

När vi satt där och pratade vände sig plötsligt Jenny Engwall om, hon satt snett framför oss, skräcken lyste i hennes ögon.

- Jag visste det, utbrast hon och började hyperventilera.

- Jag hörde det, de sa "accident"!

Tydligen hade flygpersonalen sagt något i högtalarna, men det hade vi inte hört för vi hade snackat så mycket skit. "Nesse" fanns sig emellertid snabbt:

- Det sa de inte alls Jenny, de sa "excellent"!

Med detta lät sig Jenny nöja. Naturligtvis hade flygpersonalen varken sagt det ena eller andra, de pratade endast kinesiska, men det visste ju inte Engwall. Då.

---

Dags för att berätta fler historier om dagens och gårdagens elitfotbollsspelare. En sak vill jag inte undanhålla er, även om den kan tyckas vara lite ekivok. Sofia Johansson, tidigare landslagsspelare och MFF-are, har många goda egenskaper. En är att hon berättar saker även om det är hon som gjort bort sig. Den här historien utspelades egentligen när hon spelade i gamla anrika Wä IF men hon berättade den snällt för oss när hon kom till Malmö FF.

Det var bussresa på väg till bortamatch, Sofia som kallas "Sivan" och de andra satt på bussen i godan ro och lyssnade till pop som strömmade ut ur högtalarna. Plötsligt spelade man gamla schlagers. Först ut var Pernilla Wahlgren som sjöng sin kända "Piccadilly circus". Alla i laget sjöng med, är det nåt som fotbollsspelare kan så är det svenska schlagers. Alla i bussen tog det strukna c:et. Heter inte det ciss förresten?

Plötsligt blev hela laget, alla utom "Sivan" moltysta och sedan följde ett skratt som varade från Göinge till Sunne. Mitt i låten sjunger ju Pernilla "...och inte för en miljon, vill jag missa mitt möte.... - med Piccadilly circus....osv". Istället för denna rad sjöng "Sivan" något helt annat, det värsta var att hon trodde att Pernilla sjöng samma sak. Vad hon sjöng? Jo, följande: "...och inte för en miljon, vill jag visa mitt sköte..."

Tanken på att Pernilla Wahlgren skulle spela in en schlager med denna text är helt osannolik. Men "Sivan" tyckte inte att en sådan rad var särskilt konstig i en svensk schlager, sjungen av en - vid tidpunkten för tävlingen - sjuttonårig Pernilla.

Men hela Wä skrattade och MFF skrattade och kanske är det någon i vårt avlånga land som skrattar nu också.

"Sivan" är för övrigt en stor djurvän.....not. Hon är ruskigt rädd för alla slags djur särskilt hundar och katter. Därför var förvåningen stor en gång då hon på en lagfest/kräftskiva hemma hos Lena Videkull började gulla med katten. Visserligen hade hon tagit en hutt till kräftan, men i alla fall. Hon inte bara lekte med katten, hon utmanade den också då hon höll en leksaksmus i ena handen som hon med jämna mellanrum kastade så att katten fick apportera.

Leksaksmus? Nej, sa Lena Videkull, någon sådan har jag inte. Då stelnade "Sivans" leende och det framgick att leksaksmusen var en riktig mus, ehuru död, som katten släpat in från framgångsrik jakt i trädgården. Denna döda mus hade "Sivan" lekt med i timmavis och kastat fram och tillbaks till katten. Hon hade inte sina linser inne. Ja, man skulle kunna skriva en hel blogg om "Sivan". Om hur hon som nybliven MFF-are gav sig ut att jogga i Pildammarna, hon rehabtränade och skulle springa lite extra.

Olyckligt nog satte hon inte i sina kontaktlinser då heller. Efter en halvtimmas dimmig sikt och trist ensamjogging såg hon plötsligt en grupp med blå träningskläder en bit bort. - Jippi, det är mitt lag och nu skall jag springa ifatt dem och så stretchar vi ihop tänkte "Sivan" och lade på ett kol. Till slut nådde hon gruppen av MFF-spelare, joggade glatt med dem, småpratade och stannade för att stretcha. Då märkte hon plötsligt att hon inte kände igen rösterna hos spelarna, ansiktena var också ganska obekanta. Och värst vad de såg små ut? Till slut förstod "Sivan" att något var fel. Ja, laget var i alla fall rätt men det var MFF:s flickor 12 som var ute och joggade och dem "Sivan" anslöt till.

----

Annika Nessvold är en annan gammal landslagsspelare som också lirade i MFF i sin glans dagar. Hon var, som ovan avslöjats, av unik blandning (smålänning/same) och borde därför vara fridlyst. Att hon är smålänning och därmed ekonomisk finns det otaliga bevis på, men ett av dem uppenbarade sig för några år sen när hon hade köpt ett sommartorp i sin barndoms bygder i Småland. "Lillis" eskorterade mig dit för en kaffevisit och "Nesse" visade runt på tomten. Har ni sett Raskens? Minns ni då hur hans soldattorp såg ut då han tog över det?

Så såg det ut i Villa Nessvold, bortsett från att Nergårds-Anna inte tryckte bak knuten. Däremot hade "Nesse" en riktig guldklimp på sin tomt. Den eländiga stenbumlingen som såg ful ut i hörnet och som hon hade tänkt baxa bort visade sig vara en fornlämning med hällstensristningar på! Goda råd var inte dyra. "Nesse" presenterade sin affärsidé: - Jag säljer kanelbullar och kaffe iförd en gammal småländsk allmogedräkt och tar entré vid grinden, alla som vill titta på runstenen (nu var det plötsligt en runsten!) får betala tio kronor! Det kan bli ett utflyktsmål i stil med Astrid Lindgrens värld!

När "Nesse" slutade spela allsvenskt gick hon, som så många andra, över till korpspel i det meriterade laget Blåa Tjejer. Tillsammans med andra hot shots från förr bildade hon ett slagkraftigt team. En gång kunde hon emellertid bara spela en halvlek. Hon hade bara lagt på parkeringsautomaten för tjugo minuter. Snacka om smålänning!

Nu önskar jag er alla en riktigt skön midsommar med tillhörande ledighet. Hoppas ni alla har någonstans att fira och vänner att ringdansa med. En midsommarstory kommer imorgon!

Godmorgon alla vänner av fotboll i allmänhet och damfotboll i synnerhet,

först vill jag tacka dels chefen, dels "Uffe" för glada tillrop! Jag vet inte vem den sistnämnde är men det där med sommarprat fick mig på gott humör!

Morgonen började med att man ventilerade damfotboll på TV4. Inför landslagets match mot Ungern hade man tillkallat två experter som skulle uttala sig, dels Malin Swedberg och dels Jennifer Wegerup. Den sistnämnda hade de inte behövt kalla dit, hon gjorde nämligen inget annat än att upprepa det studioreportern nyss sagt. Själv tror jag att Sverige vinner med 6-0, Sjögran gör två mål, Nilla Fischer två, Frida Nordin ett och inbytta Therese Lundin två. Se det som en rekommendation.

Mitt huvud är som en femmans boll med inte så mycket luft i. Så kändes det i alla fall igår när jag upptäckte att jag skulle blogga i ytterligare fem dagar. Vad skall jag skriva? Varför skall jag skriva just det? Varför är den kloke ond? Varför är den gode dum? Varför är allt en trasa? Det var Carl Jonas Love Almqvist, men där var ni inte med! Eller så var ni det.

Hursomhaver så fick jag ånyo kontakta Lillis Bozicevic (som för övrigt driver Plaza Hotell i Värnamo, ett hotell där jag bokat sviten inom den närmsta månaden) för att få stoff till berättelser ur fotbollsvärlden. Det borde vara hon som skrev här och inte jag. Hon är mycket roligare. Tänk på det chefredaktör Börjesson! Jag fick massor av tips och skrattade så jag grät över vissa minnen. Alla är dock inte tryckbara. Mot en smärre ersättning kan jag dock berätta vissa av dem för hugade spekulanter.

Allright, I´m taking you all back in history! I februari 1997 flög Malmö FF:s damlag till Kina. Vi var inbjudna av kinesiska fotbollförbundet och skulle spela två matcher mot Kinas landslag - då rankade bäst i världen eller möjligen tvåa - och en match mot en regionalt lag. I flera veckor gästade vi Kina och flög runt till olika provinser. Det hela utspelade sig under regnperioden och på grund av allt mögel på hotellrummen som verkade som naturligt penicillin hade ingen spelare den minsta förkylning flera år efteråt.
 

Under resan utspelade sig flera roliga episoder, så som det alltid gör på läger. En kul grej var en fruktansvärd present vi fick av borgmästaren i en av städerna vi besökte. Han gav oss 25 paket med glittrigt och vackert omslagspapper, tjusigt inslagna - såg ut så som paket gör i skylten på stora varuhus innan jul, ni vet. När första spelaren, Angelica "Geja" Persson spänt öppnade paketet suckade hon besviket. Innehållet var ett hantverk gjort av ben. Det föreställde stora syrsor med spröt inne i något konstigt litet hus i samma material. Dessutom luktade det pyton! Ja, det går bara inte att förklara, jag förstod det inte då och inte heller nu. Ingen öppnade och ingen ville ha sin present utom tränaren Uffe Larsson som bevisligen har haft den uppställd i sitt vitrinskåp en gång då laget kom på besök.

Alla andra ville lite diskret försöka bli av med paketen. Ovan nämnda "Geja" försökte med olika medel, hon "glömde" paketet i en taxi men chauffören ropade på henne och lämnade fint tillbaks det hon lämnat. Så fösökte hon droppa paketet i en hotellhiss men piccolon jagade ifatt henne och lämnade tillbaks paketet. Så där fortsatte det.

Jag tog med mitt paket hem och nästkommande jul gav jag det i julklapp till min mamma. Som nästa jul gav det vidare till min bror, inslaget på annat och mer svåravslöjat vis. Sedan dess har paketet gått runt i släkten några gånger.

"Geja" kunde inte bara bli av med presenter, hon kunde spela fotboll också. I första matchen mot Kinas landslag, med 14.000 hurrande kineser på läktaren, gjorde hon de båda målen som ledde till slutresultatet 2-2. Eftersom vi spelade cup blev det straffar. Vi vann straffläggningen och var bevisligen etta, eller åtminstone tvåa, i världen för en stund! Det var stor uppståndelse i Kina. Vi blev inbjudna till diverse middagar med borgmästare, kommunledning, f och hans moster. Så som ledare blev man ibland inbjuden att sitta vid honnörsbordet. Det var ingen höjdare, jag ville hellre sitta med spelarna. Maten var nämligen svår att få ner.

Låt mig bara säga så här: Kinas matkultur och den svenska är inte särskilt lika. Djuren som serverades var hela, på kaninerna satt öron och ögon kvar tillexempel. Det var lite väl magstarkt för de flesta av våra spelare, särskilt som vi hade besökt en marknad där Pölsemannen-vagnen inte var just Pölsemannen utan serverade kokt hund som hängde på spett ovanför hund-gubben (ja, det var ju ingen korvgubbe) som sedan rakade av lite kött á la kebab och wokade med grönsaker och soja.

Nu satt vi i alla fall där, jag, Uffe Larsson, övriga ledare och hela Kinas samlade borgmästare kändes det som. Jag var oerhört på min vakt och rädd för att göra fel och irritera våra värdar. Man har ju läst sin historia. Den långa marschen kunde ju lätt bli Den långa flykten istället, liksom.

En kvinnlig dignitet satt vid sidan av mig. Eftersom vi inte kunde kommunicera, min kinesiska var på samma nivå som hennes engelska, så erbjöd hon mig leende att ta för mig av ett fat med griljerade småfåglar. Jag avböjde vänligt men bestämt genom att onödigt högt bokstavera V-E-G-E-T-A-R-I-A-N (precis som om hon förstod det bara för att jag sa det högt och långsamt liksom) och peka på en morot som använts som dekoration. De morötterna åt våra spelare i tre veckor, de var knallbruna vid hemkomsten av allt karoten. Eller så var det rost av allt regnande, jag vet inte.

Hursomhelst, damen vid sidan av mig tog själv en fågel, stoppade den hel in i munnen och tuggade varpå hon efterhand spottade ut benen ur munnen, fågelbenen alltså. Det var i det läget som Uffe Larsson, postaren från Sorgenfri och lagets duktige tränare, tittade på mig och skrek: - För fan Vante, kolla, det är en SÄDESÄRLA!

Jag började skratta, hysteriskt! Visserligen har Uffe många strängar på sin lyra, men att han skulle kunna känna igen en sädesärla bara på de förkolnade ben som kom ut ifrån tantens mun var bara för mycket. Hela situationen var så komisk och burlesk att jag inte kunde sluta skratta förrän tre timmar senare då min rumskamrat Malin Lundgren vänligt men bestämt bad mig hålla käften för att hon skulle sova. Sova fick man förresten göra i full mundering, träningsoverall, mössa och - jo, vissa hade vantar också - på grund av fukten och kylan.
 

Denna vistelse skulle man kunna skriva en hel bok om, men några små episoder skall jag inte undanhålla er. Dagens landslagsmålvakt Caroline Jönsson, då tjugo bast, stod för några. Som ni kanske vet är "Carre" en oerhört social människa och än mer var hon väl det i sinom ungdom. "Carre" skulle prata med alla, även i Kina, även de som inte förstod engelska, även de som inte förstod något, med katter, hundar och tulltjänstemän. Kulmen nåddes när hon lyckades med följande:

Det var en vanlig dag i Kina. MFF-laget skulle flyga från en stad till en annan (fråga mig inte vilka, det var väldigt mycket x och j i ortsnamnen vill jag minnas, typ Xianjiang). Lagledaren, dvs jag, hade i vanlig logistisk ordning koll på allas flygbiljetter, dock var jag tvungen att dela ut dem till spelarna för att de skulle kunna borda planet. En efter en gick på, möttes av en leende flygvärdinna och satte sig på sin plats. Allra sist kom "Carre" släntrande, hon hade pratat med ungefär alla anställda på flygplatsen inklusive duvorna som häckade på terminalen. Med sig hade hon sitt handbagage i form av en ryggsäck, i andra handen en plastpåse från Konsum som såg märkligt tom ut, den fladdrade i luften.

När så "Carre" skulle visa sin biljett stack hon ner tassen i plastpåsen och fick upp.....ingenting.....ety plastpåsen innehöll ett hål ungefär lika stort som Vänern och genom detta hade flygbiljetten trillat ut under de 200 meter som "Carre" hade hand om sin biljett själv. Uppe på planet satt alla spelare och ledare flygfärdiga och klara, liksom ungefär 200 andra kinesiska passagerare som denna dag också skulle ta sig från A till B.

Runt "Carre" hade det nu börjat samlas en mängd anställda på flygplatsen. "Carre" pekade och gestikulerade och började se något ansträngd ut. Själv såg jag allt från flygplansrutan, var man en gång insläppt fick man inte gå av planet igen och jag hade slunkit förbi "Carre" i tron att hon bara socialiserade med flygplatsens anställda. Det sista jag såg var att "Carre" fördes bort av militär. Några av de yngre spelarna började gråta. - Får vi aldrig se henne mer, kvad en sjuttonåring med darr på rösten. De kinesiska militärerna hade sett barska ut, ord som "harakiri" och "samuraj" flög förbi i luften (så fan heller, där ljög jag - det är ju japanska!)

Efter några timmar återvände "Carre" (20 minuter då) omtumlad, men hel. Så kunde planet äntligen lyfta. Det var den värsta färd jag varit med om, vilken skräckupplevelse. Turbulens i all ära, men detta var som att åka en karusell på Tivoli som går åt alla håll samtidigt.

Jag bad för mitt liv. Jag vände mig om för att få ett tröstens ord av någon MFF-kamrat, hade nämligen hamnat på en rad med bara kineser. Bakom mig såg jag då nuvarande lagledaren, dåvarande spelaren Tina Lindqvist helt obekymrat sitta och skriva vykort. Som om ingenting hade hänt.

Detta om detta - nu tittade jag på texten och såg att den nästan redan är en roman!
Nu är ni läsare trötta och jag med - fortsättning följer alltså i morgon!

Todelido!

Kära läsare av dessa rader,

Ännu en dag, ännu en blogg att skriva i. Min syster, som är en världens tio roligaste personer, har fått för sig att hon tycker att jag skall ha en fuschsia-blogg. Jag har nämligen en gång av familjemedlemmar fått en fuschsia på stam, ett riktigt vackert exemplar som säkert hade kostat otroliga summor. Fuschsian levererades stolt till min koloni av familjemedlemmar som var inbjudna på grilleri. Men - sommaren var varm, placeringen var fel, jag hade inte finger tip sensibility och fuchsiahelvetet gick dän som man säger. Detta var för några år sedan. Nu har jag, av min humoristiska syster med familj, fått en ny fuchsia - denna gång i ampelvariant. Jag är nu så stressad över att hålla fuschsian vid liv att jag knappast kan cykla till mitt arbete utan att ta den med mig. Alla fuschiatips anammas och mottages tacksamt.

Men nu skall det handla om fotboll.

När jag av chefredaktör Börjesson fick uppdraget att blogga på denna eminenta site ringde jag omedelbart till min goda vän, före detta MFF- och landslagsspelaren Anika Bozicevic som numera är bosatt lite utanför "Apladalen i Värnamo".

Anika, som kallas "Lillis" är en sann källa till inspiration eftersom hon dels har ett mycket bra minne för detaljer, dels har hon och jag sedan flera år en plan om att skriva en bok om våra minnen från elitfotbollen. Det förlag som läser detta och direkt känner "wow" ombedes höra av sig till oss fortare än kvickt. Vi vill gärna gå på författarluncher med Henning Mankell och Annika Lantz, köpa nya kläder hela tiden och stå inför fulla hus på Bok- och biblioteksmässan och marknadsföra vår produkt.

När jag så frågade "Lillis" om vad jag skulle skriva svarade denna entusiastiska kvinna med bara ett enda ord:

- Madsen!

Det var kort och kärnfullt och ett helt riktigt påstående.

Alltså berättar jag lite om Madsen.

Madsen, med förnamnet Annika, - numera är hon gift och heter något annat - var under många år naprapat i Malmö FF:s allsvenska damlag. Inom ramen för sin profession är hon helt fantastisk och nådde många goda resultat med skadade spelare. Själv är hon en naturkraft och har en simultankapacitet som inte många kan toppa. Med fyra barn på meritlistan, eget företag samt en aldrig sinande lust för nya saker är hon på många sätt berömvärd. Gård på landet har hon också, förresten.

Just fotboll var dock inte hennes starka sida. Då dessa episoder utspelade sig hade Annika ett stort intresse för mat och godis. Ja, hennes längtan efter sötsaker sträckte sig ibland något för långt.

Kolla bara dessa exempel:

- Minns ni en sorts blåvit liten väska i hårdplast som man brukade ha kylpåsar i? Denna typ av tingest finns säkert inte längre (finns förresten kylpåsar längre?) men då var det en sak som åkte med till alla matcher. Annika hade ansvaret för denna liksom för övriga sjukvårdsmaterialet men en gång blev hon avslöjad. Någon blev skadad under match och då Annika skulle rusa ut på planen glömde hon sin lilla blåvita box. En ordningssam ledare öppnade den då för att eventuellt kunna bistå med kylpåse. Locket var lite svårt att öppna för att....väskan var alldeles full.....av ett åttapack muffins!

- En annan gång hade matchen just börjat, det var bortamatch på Hagavallen i Öxabäck och alla som varit där minns förmodligen två saker: 1) att man fick ta väldigt kort ansats om man la hörnor från höger på ena sidan på grund av ett stort berg som låg just där - arenan är k-märkt och 2) kiosken som var så otroligt välsorterad. Annika som stod i korvkön direkt efter avspark fick plötsligt ett bud från sidlinjen: - Huvudskada!

(Här blir det en liten parantes. Ett bud från sidlinjen skrev jag. Lät inte det j-vligt litterärt i sammanhanget? Jag tänker på direkt på Frödings dikt som börjar: Tungt gick ett sorl ifrån Asgårdsvallen, Balder är fallen, glansen är släckt i den höges sal.....osv. Hrm, det bor en kärlek till Fröding i mitt bröst! Nu tillbaks till Hagavallen, inte Asgårdsvallen )

Annika släppte allt hon hade för händer och.....nej, så gick det inte till. Annika sprang, med den gigantiska sjukvårdsväskan i ena handen och en smal grillad med senap och ketchup i den andra ut på plan. Där behandlade hon den skadade som inte var så farligt skadad. Jag tänkte faktiskt krydda den här historien med ...."och så bad hon domaren hålla korven medan hon behandlade" men då hade det varit så uppenbart att den inte var sann. Det är den, emellertid! Sann!

Nästa episod ur Madsens liv:

- En gång på Malmö Stadion blev alla avbytarna halvdrogade under pågående match. Det luktade kort sagt sprit på bänken. Alla tittade på varandra och undrade vem som hade tagit en hutt innan matchen men så kom man att titta på Annika.....som helt ogenerat satt och målade naglarna!

- Vid en landskamp Sverige-Danmark på Malmö Stadion satt 48 spelare med ansiktsmålning, landslagströjor och fanor för att heja på fosterlandet som dessutom hade representation i form av lagkamrater. Det enda som bröt av på den bänken var Annika som satt och .....broderade på den häradsdräkt som hon sedermera bar vid sitt bröllop!

- Vid ytterligare ett annat tillfälle var det träningsläger i Danmark. Det pågick match mot Fortuna Hjörring, det var så blåsigt att danskorna hade svårt att få fyr på sina cigaretter i halvtid. Ni hör att detta utspelade sig under ett annat århundrade, eller hur? Annika som inte uppfattade den irritation som fanns ute på plan gick in i omklädningsrummet för att värma sig en liten stund innan matchen slutade. Då fick hon den gyllene idén att ....ja, hör nu här....sy ihop spelarnas byxben, allra längst nere där foten liksom skall sticka ut! Lite på måfå valde Annika, som alltid var utrustad med sy-kit som ni förstår av texten ovan, ut ett par olika jeans som hängde på krokar. Så tog matchen slut och spelarna kom in. Fullständigt vansinniga. Matchen hade förlorats och det förekom ett internt bråk, det rörde sig visst om en hörna som någon inte hade tagit rätt markering på. Ni som har viss insyn förstår ju nu att vår färgstarka målvakt Elisabeth Leidinge kliver in i handlingen. Under sin tid som spelare visade hon ibland prov på ett mustigt språk och en röst som gjorde satelliter överflödiga. Just denna dag var hon rosenrasande. Eden som kom ur hennes mun när hon skulle försöka stoppa sina långa Julia Roberts-ben genom brallorna är inte tryckbar av hänsyn till minderåriga och frireligiösa. Än en gång hade Annika Madsen satt sitt avtryck i fotbollshistorien.

- Sist men inte minst, en annan händelse från ett annat läger i just Danmark. Det var tidigt 90-tal, MFF var iväg och mötte ett lag från Odense vars namn jag glömt. Vänsterbacken Therese Bergkvist, fortfarande idag aktiv ungdomstränare i LdB, for omkring som en virvelvind på planen. Annika Madsen observerade hennes raider och gav kommentaren: - Guuud så offensiv Tessan är, snart gör hon mål!

Vi andra ledare som hade nåpot bättre koll kände oss föranledda att lakoniskt konstatera:

- Madsen, hon är vänsterback, det är andra halvlek och de har bytt sida!

Det var allt för idag!

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!

(Agnetha Fältskog, 1976.....)

Bästa läsare!

Ibland alla kända fotbollspersoner som Lotta Schelin, Lena Videkull och Therese Lundin återfinner ni så ett namn som ni inte känner till. Vem f-n är denna "Vante" undrar ni säkert. Ja, det kan ju egentligen kvitta eftersom jag inte tänker skriva om mig själv, men en lite resumé kommer här:

Jag har funnits med i LdB, tidigare Malmö FF, sedan 1984 och haft olika uppdrag; tränare, lagledare för damlaget, styrelseledamot, webbansvarig och speaker, bland annat. Under denna resa har jag träffat på många fantastiska och roliga människor. Det är om dem och om händelser som är relaterade till fotbollen som jag tänker berätta under min tid som gästbloggare. Det blir alltså både dagboksanteckningar och gamla minnen för min del!

Denna dag som börjat med sol och värme tänker jag mest befinna mig i det förgångna.

Först ut är en story om hur en nitisk vakt fimpade en onsdagkväll för mig, för några år sedan.

Min goda vän Eva Zeikfalvy, känd från landslaget i damfotboll, spelade under en period i sitt liv i fotbollslaget Huskvarna FF.

Detta var under perioden hon studerade för att bli ortopedingenjör vilket fick till följd att hon bodde i Jönköping ett antal år. Hur detta har påverkat henne rent själsligt kan vi diskutera vid annat tillfälle, det egentliga skälet till att jag skriver detta beror på att hon är enda anledningen till att jag faktiskt bokstavligen blivit ställd mot väggen och kroppsvisiterad vid ett enda tillfälle.

Storyn kommer här.

Vi var några stycken som en helg åkte och hälsade på vännen "Zäta" varvid vi också kommenderades att gå på fotboll, det var helg och hon skulle spelade hemmamatch på den gemytliga arenan i Huskvarna. Omedelbart inspekterade vi kioskens urval, det viktigaste på arenorna givetvis -borde vara nummer ett på matchdelegatens lista över saker att inspektera. Vi fann urvalet med beröm godkänt, handlade för en hundring eller två och satte oss att njuta av sommardage......eh...fotbollsmatchen.

"Zäta" dribblade på och hemmalaget vann till slut.

Uppenbarligen blev man så hjärtans glada över att få publik att vi efter matchen av klubbens ordförande förärades souvenirer i form av vimplar, klisterdekaler och varsitt fint blårandigt paraply. Det var ett gediget paraply, med trähandtag, inget smäck här inte. Fint, tänkte rediga Vante, det kan jag behöva. Just paraply är inte något som jag normalt lagt några större pengar på genom livet.

Alla som någon gång varit på en fotbollsmatch på just den arenan i Småland vet att Huskvarnas matchdräkt är mörkblå- och ljusblårandig. Det var även paraplyet.

Nog nu om detta. Helgen tog slut, vi for tillbaks till Malmö och lämnade "Zäta" åt sitt öde. Livet gick åter sin gilla gång och sommaren gick så sakta mot höst.

Några veckor senare skulle jag tillsammans med några kamrater gå på en annan match, denna gång var det IFK Malmös herrar som blivit lottade mot Djurgården i Svenska Cupen. Matchen skulle spelas på Gamla IP i Malmö och för en gångs skull var det rejält mycket folk. Det var fest och glam ända ut i entrén.

Min salig morfar brukade annars skämta om just IFK Malmö (man gör gärna det som ur-MFF:are) och följande ordväxling var ofta på hans repertoar:

- IFK (med betoning på k:et, det är malmöitiskt) har himmamatch idag!

- Jaså, hur vet du det?

- Det stod en cykel utanför idrottsplatsen!

Nåväl, fanorna vajade, Sten "Taxi" Jonsson, numera känd från Filip & Fredriks teveshow, grillade korv, Djurgårdenanhängarna strömmade till och köerna ringlade långa utanför IP. Molnen hängde tunga över stan så rediga Vante tänkte "Jag tar med mitt nya och fina paraply". Det är tantvarning att tänka så, men jag bjuder på det.

Förutom paraplyet var jag iklädd kjol, top, tröja och skor, såg väl ut som tanter i min ålder gör mest. Väl framme vid grindarna blev jag offer för de nitiska vakterna i orange väst. De log maliciöst så fort de såg mig.

- Och vad har du här då sa de och stack ner sina labbar i min väska och rotade runt bland agenda, näsduk, mobiltelefon, tampong, äpple och c-vitaminer.

Jag försökte vara lite smårolig och citerade den store Oscar Wilde som vid sin ankomst till Amerika bevekade det amerikanska tullväsendet med den hyfsat roliga one-linern:

- Jag har ingenting att deklarara förutom mitt geni!

Vakterna morrade, de hade aldrig hört talas om Oscar Wilde, de blev nog provocerade av ordet geni och plötsligt befann jag mig upptryckt mot väggen med armarna uppsträckta och med särade ben - sådant man ser på bilder från kravaller där man tagit en gärningsman som begått ett gruvligt brott.

Jag tänkte: - Det här är inte sant!

Men det var det.

Mitt brott - visade det sig - var att jag hade tagit med mig ett Djurgården-paraply, så trodde i alla fall vakterna, och därmed sågs jag som en risk för arenans säkerhet. Att de inte kan skilja en vid den tidpunkten lagom tjock person i sina bästa år från en dreglande huligan får ju de stå för. Att de däremot inte kan skilja Huskvarna FF från Djurgårdens IF är en betydligt allvarligare förseelse!