Nu sitter jag här för att skriva mitt sista blogginlägg. Det känns nästan lite sorgligt att det redan är över. Jag har verkligen vant mig vid att gå runt hela dagen och grubbla över vad jag kan skriva om på kvällen. Jag fortsätter nog med det ett par veckor till. Det har varit jätte kul, även om man inte alltid varit på skrivhumör. I början var jag lite skeptisk, skriva varenda dag i en hel vecka? Vilka vill läsa allt jag skriver? Men så när jag började, märkte jag att jag hade en hel del jag kunde dela med mig av. Det har varit en jätte bra övning för mig att nästan bli tvingad till att skriva varenda dag, även i lägen då det känns tungt. Till slut har jag ändå fått ut en artikel varje kväll vilket jag är väldigt stolt över. Såhär avslutningsvis tänkte jag berätta historien om hur jag kom i kontakt med Anette Börjesson.

År 2004 var jag på en fotbollsmatch i Stockholm. Där såg jag för första gången tidningen Nya Mål. Det låg flera exemplar av Kick-off numret som man kunde köpa. Självklart köpte jag ett exemplar och några dagar senare var jag prenumerant. Jag tyckte verkligen det var skönt att det fanns en tidning med bara damfotboll och blev lika glad varenda gång den damp ner i brevlådan. När det i skolan började bli dags att leta praoplats kom jag genast att tänka på Nya Mål. Jag mejlade alltså Anette Börjesson och berättade lite om mig själv och frågade om det skulle finnas möjlighet att få praoa hos henne. Jag blev så glad när hon svarade, även om svaret inte var det jag hade hoppats på. Det gick nog inte att praoa hos henne sa hon, eftersom hon bodde nere i Malmö och jag bodde i Stockholm. Men däremot kunde jag få skriva för tidningen om jag ville. Jag vet än idag inte vad det var hon föll för hos mig, men det spelar egentligen inte så stor roll. Hur som helst var jag överlycklig men samtidigt nervös. Vad skulle jag skriva om? Anette föreslog att jag kunde skriva om min mejlkonversation med DN, men att jag skulle börja artikeln med en kort presentation av mig själv. Den där korta presentationen blev inte så kort, och ganska snart var jag uppe i en hel A4. När jag sa det till henne, föreslog hon att vi skulle publicera två artiklar, en om mig själv och en om DN. Jag var så stolt när den första tidningen kom hem till mig med min artikel i. Jag visade den för alla som ville se och inte se. I nästa nummer kom min andra artikel och mitt självförtroende bara växte. Sedan dess har vi hållit kontakten och jag blir alltid lika glad när jag får mejl av henne.

Jag har alltid kunnat fråga henne när jag undrar något, som t.ex. när jag i uppdrag av damidrott.se skulle intervjua Lotta Schelin och behövde råd. Först mejlade jag henne och frågade vad man skulle tänka på vid en intervju, hon svarade att vi måste prata på telefon och dagen därpå pratade vi länge om hur man intervjuar.

Eller en annan gång när jag praoade på Länstidningen i en vecka och skrev en artikel, om den lokala sportklubben, som inte publicerades, frågade jag Anette om Nya Mål var intresserade. Otroligt nog var de det och i nästa nummer fanns den med.

Jag var och är fortfarande så imponerad av Anette. Hennes glädje och vänlighet blandat med hennes skarphet gör henne till en otroligt härlig person. Jag har bara träffat henne en gång. Det var i somras, efter matchen Sverige-Ungern i Karlstad, jag och pappa stod på läktarstolarna och hon stod lutad ut ur en lucka efter att ha kommenterat matchen för radio sporten. Vi hann inte prata mer än fem minuter och ändå känns det som att jag känner henne.

Jag vill verkligen säga tack! Du är och har varit en stor förebild för mig!

Två olika världar - samma sport.  Dam och herrfotbollen ligger så långt ifrån varandra. Redan på pojk- och flicknivå ser man stora skillnader.

Nu pratar jag inte om spelet i sig, utan om sättet hur barnen blir bemötta när de börjar spela.

Redan när ett pojklag går in på planen ser man hur mycket större deras självförtroende är än när ett tjejlag går in på samma plan. Men det är inte så konstigt att det är så. Tänk bara, när en pojke berättar för någon att han har börjat spela fotboll får han bara positiv reaktion. Men för tjejer är det helt annorlunda. Jag tror inte att vi kan tänka oss hur det är att vara pojke och spela fotboll och bara få uppbackning och uppmuntran hela tiden. Självklart finns det även de som uppmuntrar oss tjejer men jag tror inte på samma sätt.

Jag har själv varit med om många sådana situationer: till exempel vet min morfar att jag spelar fotboll och älskar fotboll. Han är själv ett stort fotbollsfreak och älskar att spela när det finns tillfälle. Ändå har det bara hänt ett fåtal gånger att vi tillsammans stått ute på gräsmattan och kickat med en boll. När däremot min kusin, Fredrik, sex år, började i ett lag tillsammans med sin ett år äldre syster, Lina, blev det en helt annan reaktion. Det började genast pratas om supertalang och landslagets nästa storstjärna. Självklart handlade det inte om Lina utan bara om Fredrik. Min morfar använde varje tillfälle till att stå ute och nöta skott och dribblingar tillsammans med honom. Lina var sällan med.

När jag och min pojkvän hälsade på de i somras var det självklart fotboll som gällde. Jag och Lina mot killarna. Vi vann matchen med 10-4 och när jag senare berättade det för min morfar var reaktionen märklig: "Jaha vann inte Fredrik? Det var inte bra!" Inte ett ord om att det var kul att vi vann eller ens ett litet grattis.

Såna saker har vi tjejer nog alltid fått höra. Men på något sätt tror jag ändå att vi har vant oss, eller rättare sagt har vi nog aldrig ens fått känna på något annat.

Jag tyckte synd om mina kusiner. Fredrik måste känna en otrolig press och Lina ingenting. Hennes fotbollsspelande togs inte på allvar redan då. Hon slutade ganska snabbt i laget och spelar aldrig med morfar och Fredrik längre.

Men alltid när jag hälsar på henne spelar vi fotboll tillsammans - och hon älskar det. Det är så lätt att övertyga en åtta-åring. Uppmuntring, positiva kommentarer och beröm är allt som behövs för att hon ska vilja spela. Helt enkelt precis som alla gör med Fredrik. Tyvärr så är jag och min familj de ända som försöker peppa henne till det, och det räcker inte så långt.

Jag tror inte på någon medfödd tallang hos killar i att spela fotboll, intresset finns hos alla. Tänk vilken nivå vi skulle kunna ha på damfotbollen om vi fick samma stöd från början!

Vad är medias uppgift för att öka intresset för damfotboll och vad måste faktiskt klubbarna själva jobba med? Hur framställs damfotbollen i media? Hur är egentligen fördelningen mellan herr och damsport? Allt detta har de senaste fyra dagars inlägg handlat om. Jag har verkligen försökt beta av det mesta inom det här området och fått många härliga kommentarer som nu gjort att jag inte längre känner mig så ensam om att tycka så. Det finns fler som har lagt märke till olikheterna. Det är svårt att ta initiativ till att göra något åt problemet, men egentligen borde vi alla, som tycker så, göra det. Det hjälps inte att en desperat 12-åring skriver arga mejl till sportchefen på DN för att få läsa mer om sina idoler. Det behövs en ordentlig reaktion. 

"Den överlägset vanligaste kritiken jag får från våra läsare är att vi har för lite bevakning av herrarnas allsvenska i fotbollen (det och att vi borde ha mycket mer bevakning av elitserien i ishockey)

Så svarade Anders Steinvall, f.d. sportchef på DN, när jag frågade om han fick in många klagobrev vad gällde fördelningen av dam och herrfotboll. Ni kanske kan tänka er vad besviken jag blev. Jag minns att jag tänkte då: "om t.o.m. jag kan mejla in och klaga, varför gör inte fler det?". Jag kunde verkligen inte förstå att jag var så ensam. Jag önskade att fler kunde sätta sig ner, fem minuter, skriva ihop ett snabbt mejl och skicka iväg det.

Redan då bestämde jag mig för att fortsätta uppmärksamma olikheterna. Och nu fick jag denna otroliga chans; att få skriva en hel vecka för damfotboll.com, om precis vad jag vill - eller hur Anette? Självklart tar jag min chans och uppmanar alla som läser det här att reagera. Ett mejl eller ett kort telefonsamtal räcker. Det måste inte vara en fler-sidig avhandling, bara något litet. Så att det märks att det finns ett intresse.

Men våra synpunkter ska inte bara vara negativa. Det behövs också uppmuntran att fortsätta när någonting har blivit bra.

Såhär avslutade Anders Steinvall ett mejl där han berättade om alla deras stora satsningar på damfotbollen: "Tyvärr har dessa stora satsningar resulterat i ytterst få läsarreaktioner, vilket är trist. Om tystnaden beror på att många tycker det var bra eller ointresse är svårt att säga".

Jag har nu förstått att mitt engagemang som 12-åring ändå ledde någon vart. Visserligen lyckades jag inte förändra hela Mediasverige med mina mejl, men däremot hände något annat. Jag lyckades bli riktigt arg, förbannad och besviken. Om jag inte hade skrivit de där mejlen, hade jag inte haft något att skriva om idag. Min ilska har hållit i sig i fyra år och förhoppningsvis håller den ännu längre.

Nu avslutar jag mediabloggen, vad jag ska skriva om imorgon och på söndag får ni se. Vi hörs imorgon!

Frida Östberg står och sminkar sig och tjejerna står i en ring och lattjar med bollen. Detta är två exempel på bildval DN har gjort när de skrivit om damfotboll. En bild betyder inte så mycket! Man tar väl bara något som har med artikeln att göra! Är det verkligen så? Nej, bilden till en text är det första man ser och lägger märke till. Den betyder oerhört mycket.

Om vi tar det första exemplet på Frida; en artikel inför den viktiga OS-kvalmatchen mot Danmark på Råsunda för en vecka sen. Artikeln handlade om Frida Östberg. Hennes fysik och styrka är två stora fördelar i hennes spel. I artikeln säger hon att hon inte längre skäms över att ha den kroppen, men att det kan vara svårt för fotbollstjejer att acceptera att de kanske inte har de smalaste låren. Samtidigt berättar hon att hon tillhör de fåfängaste tjejerna i landslaget och ofta sminkar sig inför en viktig match. Artikeln i sig tyckte jag var helt okej skriven. Det jag reagerade på var bildvalet. En bild på Frida Östberg som står framför spegeln och sminkar sig. Om nu bilden skulle passa till artikeln borde de ha tagit en bild från fotbollsplanen, där man verkligen ser det artikeln handlade om, hennes oerhörda styrka och tuffhet i sitt spel

Skulle man någonsin sätta in en bild på Henrik Larsson som rakar sig inför en avgörande match? Jag tror knappt det.

Ett annat exempel; landslaget spelar ett stort mästerskap och media är på plats och rapporterar från en träning. Bilderna på damlandslaget är oftast tagna vid uppvärmningen när alla tjejer springer och värmer upp med höga knän och hoppsa-steg, eller när de står i en ring och kickar med en boll. Sällan ser man häftiga actionbilder på fasta situationer eller närkamper, vilket ofta är fallet vid herrlandslagets träningar. Sådana bilder är mycket intressantare och drar till sig fler blickar. Eller när landslaget har spelat en match och dagen därpå rapporterar man med bilder och texter från matchen. Bilderna på tjejerna visar ofta hur de firar målet med stora gruppkramar. Återigen är bilderna på herrarna häftiga, coola och hårda.

Tjejerna framställs inte som individer. Där är det mycket gemenskap och samarbete. Herrarna ska vara så manliga som möjligt och riktiga tuffingar.

Det jag undrar är om media gör detta medvetet, eller om det "bara blir så". Om någon tror att det inte finns häftiga actionbilder på damer som spelar fotboll så har den fel. Kolla bara i fotbollsmagasinet Nya Mål! Där är det "riktiga" fotbollsbilder på tjejer som verkligen kämpar  och kan spela fotboll!

Dam- respektive herrsportens bild i media är något som vi alla ser, hör och läser om varenda dag, men som vi sällan lägger märke till. Hur framställs egentligen dam och herrsporten i svensk media? Har massmedia något syfte med vad man visar för bilder, hur mycket man rapporterar, eller vad man rapporterar? Om man inte medvetet intresserar sig för detta och verkligen kollar på olikheterna tror jag inte att särskilt många kan svara på dessa frågor. Media har en läskigt stor roll i vad vi intresserar oss av. Allt för ofta får man höra att det inte finns något intresse för t.ex. damfotboll.

Här kommer några exempel på vad svenska folket faktiskt helt frivilligt har gjort.

• När Sverige gick till final vid fotbolls-VM 2003 drog finalen inte mindre än 3,8 miljoner TV-tittare hemma i Sverige.
• Under fotbollsgalan 2003 blev Caroline Jönsson "årets personlighet", framröstat av svenska folket.
• Året därpå, 2004, valdes ett av Martas mål till "årets mål". Hennes mål var det enda från en damspelare, resten var från herrar.
• På fotbollsgalan i år delades ett nytt pris ut, "fotbollskanalens hederspris". Även här var det en telefonomröstning av svenska folket. Marta kammade hem priset framför nosen på andra stornamn (endast herrar).

Media kan göra mer än vad man tror. Om man efter VM 2003, då det fanns ett riktigt stort intresse, större än nu, hade fortsatt att bevaka damfotbollen lika mycket som man gjorde under hela mästerskapet, kan jag lova att intresset idag hade varit betydligt större. Nu hade det ändå hänt mycket inom damfotboll och den är inte lika lättsårad som före VM 2003.

Annorlunda gick det för Damkronorna som under förra årets OS i Turin oväntat tog sig till final och spelade hem ett silver. Intresset var stort och media bevakade riktigt bra. Själv blev jag, som aldrig någonsin brytt mig om denna sport, plötsligt jätte intresserad av ishockey och tyckte det var oerhört kul att läsa och se något om Damkronorna. Men så fort de landat på hemmamark igen och åter spelade i sina vardagsklubbar, dog bevakningen totalt. Ett fåtal artiklar den första veckan var allt DN kunde komma med. Sedan dess har jag högst läst en halv sida om dessa tjejer som hämtade hem en OS-silver medalj för Sverige och under OS framstod som hjältar.

Nu ska jag absolut inte lägga allt ansvar på media. Klubbarna själva har en oerhört stor roll i att göra allt för att synas utåt på ett bra sätt. Men det ska jag inte gå in på nu, det tar jag en annan dag.

När jag var 12 år var damlandslaget i fotboll det största som fanns för mig. Jag avgudade spelarna som var mina absolut största idoler. Jag hade precis fått upp ögonen för damfotbollen och ville bara en sak: se TV-inslag, läsa artiklar, höra intervjuer i radio och samla bilder på detta landslag som betydde så oerhört mycket för mig. Men det var inte så lätt märkte jag ganska snabbt. Därför började jag, en förbannad 12-åring som ville läsa mer om damfotboll i DN, mejla med DN:s sportredaktör Anders Steinvall. Jag klagade och skrev arga mejl om att jag inte förstod hur orättvisa dom kunde vara i sin fördelning mellan dam och herrfotboll. Han gjorde gång på gång tappra försök i att svara på mina frågor, men jag gav inte upp.

"Hej igen! Nu är mitt tålamod slut! Vad fan tänker ni egentligen?I dagens sportblad, när ni skrev om Fifa-galan, så har ni skrivit 74 rader om herrar och 10 rader om damer (jag har räknat!) Är det rättvist? Det tycker i varje fall inte jag, och jag tror att det är fler som inte tycker det. Och så en sak till; ni har under själva artikeln skrivit en liten artikel där det står: ALLA VINNARE SEDAN 1991. Om man kollar där så har ni bara skrivit alla manliga vinnare. Varför?

En förbannad fotbollsälskare (Lotta)"

På detta mejl fick jag inget svar men tillslut svarade en något irriterad sportredaktör:

"Med detta och mina tidigare mejl tror jag att jag har gett dig alla förklaringar jag kan ge dig. Jag tackar för ditt intresse, men sätter med detta mejl punkt för min mejlkonversation med dig. Ditt budskap har gått fram".

Jag gav faktiskt upp efter det där svaret. Eller, gav upp kanske är fel ord. Jag fortsatte kan man väl nästan säga. Fast på ett annat sätt. Nu började jag föra statistik exakt över hur mycket DN verkligen skrev om dam- respektive herrsport. Det jag kom fram till förbluffade t.o.m. mig:

Hejsan, jag heter Lotta, är 16 år och älskar fotboll. Man kan nästan säga att jag heter fotboll i andranamn, eftersom jag inte har något annat. Lotta, fotboll, Schneider. Det låter bra! Fotbollen kommer in överallt i mitt liv, jag skriver om fotboll, jag spelar fotboll, jag kollar på fotboll, jag hänger upp bilder om fotboll, jag älskar fotboll.

Men det har inte alltid varit så. Först när jag var 11 år började jag intressera mig för denna härliga sport. Innan dess har jag aldrig haft någon relation till fotbollen. Ingen i min släkt spelar och ingen tvingade heller mig att börja spela, tyvärr. Men så under VM 2003 i USA sa det "klick" och jag blev förälskad. Min tre år äldre syster kollade på matcherna och förklarade för mig vem som kallades "Vickan" och vilka som var bäst i laget. Sverige tog sig vidare från gruppen, Sverige kom vidare från kvartsfinalen och snart var Sverige i final. För varje match som gick växte mitt intresse. Och när Sverige förlorade finalen fick mina föräldrar trösta en gråtande 11-åring.

Jag älskade det svenska landslaget och lärde mig allt om spelarna. När de fyllde år, hur gamla de var, vilka klubbar de spelade i och vad de hade för jobb. Jag klippte ut varenda artikel jag hittade om damfotboll och tapetserade mitt rum med bilder. Jag samlade autografer på matcher och blev överlycklig då en spelare log för mig in i kameran. Här byggde jag min grund för den kunskap jag idag har om de svenska fotbollstjejerna.

Tillslut beslöt jag mig för att även börja spela fotboll själv. Som 12-åring började jag i Järna SK där jag spelade i tre år. När vårat lag lades ner bytte jag till en annan liten klubb, Hölö-Mörkö IF där jag fortfarande spelar.

Efter VM 2003 började mitt fotbollsintresse smitta av sig på mina texter och snart gjorde jag en egen klasstidning om damfotboll. Två år senare skrev jag min första artikel i fotbollsmagasinet Nya Mål. Detta var stort och jag var oerhört stolt.

Tre artiklar i Nya Mål vart det innan jag i höstas började skriva för hemsidan damidrott.se. Nu fick jag plötsligt chansen att träffa mina idoler som jag sett upp till och avgudat i alla år.

Mitt första uppdrag för hemsidan blev att åka ner till Kolmården där landslaget precis var på träningsläger inför VM 2007. Jag blev väldigt glad över att de ville att jag skulle dit och göra intervjuer och reportage, men samtidigt fruktansvärt nervös. Jag insåg att det nu fick vara slut med autografjagandet. En journalist ber inte sina "intervjuoffer" om en autograf efter intervjun eller låter sig bli fotad tillsammans med personen. Här gällde det att verka så proffsig som möjligt. Det lyckades och jag fick till två bra intervjuer med Lotta Schelin och Sofia Lundgren.

Sedan har det fortsatt med krönikor under VM och reportage från fotbollsgalan.

Och nu detta. Att få blogga på en så stor hemsida som damfotboll.com känns stort. Jag ska verkligen göra mitt bästa och hoppas att alla ni där ute kommer få några trevliga lässtunder under veckan.

Ha det så bra!

Lotta Schneider