Presskonferenser är bra  men alla frågor är inte några höjdare. OS-platsens vara eller inte vara är ju intressant men landslagsledningen är inte beredd att snacka OS förrän VM är över. Helt förståeligt tycker jag,  man ska inte blanda ihop det. Men frågorna kommer ändå och inte en utan gärna flera gånger. Konstigt att man som ledare blir lite trött i ögat då eller? Ibland behövs en del spelares skador gås igenom både en och två gånger. Efter läkarens genomgång av skadeläget under söndagen kom frågorna till Thomas Dennerby och en av dom första rörde återigen Vickans onda tå. Med tydlig ironi besvarade Thomas frågan !
-Tänk blå nagel, blödning, värk, så förstår ni själva hur hon har det.
Repetion av frågor till vilken nytta undrar man ibland. Det är som om det inte räknas när läkaren ger sin förklaring på läget  utan frågan måste också ställas till överkuckun!

Annars kan man tänka sig en fråga som hade varit klockren idag. Ni har haft problem med målgörandet i detta VM (bara ett mål på två matcher) hur i hela friden skall ni klara av att göra tre mål på Nordkorea?
Något svar på det fick inte journalistkåren eftersom frågan aldrig ställdes. Kanske kom den på kvällsträningen.
Jag vet inte för jag hade fått ledigt ett par timmar och dom ägnade jag åt kropp och själ.

Dock har jag i ett tidigare skede pratat jag med Lotta Schelin om matchen mot Nordkorea. Hon sa då.
- Ett mål i halvtimmen är vad som krävs och det borde ju inte vara någon omöjlighet.
Det är ju sant men då gäller det att tjejerna får en bra start så att Nordkoreanskorna börjar darra.
Men bara en sån sak som att min kompanjon Annika Greder Duncan drömt om att Therese Lundin ska göra
mål mot Nordkorea känns ju positivt.

Idag fick Dennerby frågan om hur många gånger man mött Nordkorea och hur det gått i dessa matcher.
Jag vet inte riktigt sa Thomas, jag tror det är två gånger och att vi vunnit båda.
Bredvid mig satt landslagets målvaktstränare och på andra sidan en journalist som spontant uttryckte:
- Ja, ja men nån gång ska vara den första!!!
Allvarligt talat så var jag nära att ställa mig upp och ge honom en lårkaka. Kanske vore rätta medicinen, så
hade hann fått känna på en av alla dessa "småskador" som "våra" landslagsspelare lätt råkar ut för i
stridens hetta.

Någon på bloggen bad mig kommentera truppen eller ta ut min egen trupp. Då vill jag säga att det minsann inte är så lätt men att jag lyckats förutse ganska bra hittills hur man tänkt med laget när de olika skadorna infunnit sig.
Har ingen motorväg in i landslaget men med lite sunt förnuft kan man ändå klura ut hur det hela kommer att se ut.
Dock inte alltid.
Att ta ut ett eget lag kan jag väl göra men ser ingen direkt vits med det i detta läget.
Att jag förordar 4-4-2 är ingen hemlighet. Men sen får dagsformen avgöra. Allt för många små detaljer
spelar in för att man ska hålla på ett enda lag från start till slut i vått och torrt.

Tianjin är ännu större än Chengdu. Var ute på en lång promenad idag och man förundras över hur fort det har gått med förändringen i landet från stenhård kommunism till en mer västerländsk och kapitalistisk orientering. Ok, det kanske bara är på ytan men ändå. Folk står i kö för att äta på mcdonalds och kentucky fried, likaså för att köpa western pastrys!
Landslagsläkaren varnade för att en diabeteschock i asien närmar sig.
Jag tror honom!
-Se hur trådsmala de äldre är och se hur de yngre här börjar bli allt kraftigare. Det är på väg och allt för att man börjar anamma vårt sätt att äta. mer fet mat och mer socker. Här har dom inte ätit godis förut men det kommer på bred front nu, konstaterade han.
  Det är mycket man kan fundera över. Locket ligger på, ja inte i detta ärendet då utan mer som ett tjockt smoglager över himmelen över hela staden Tianjin. Här blåser det in sand ifrån öknen norr om Peking. Sanden och föroreningarna från bilar och industrier i denna tiomiljoners stad gör inte luften skön att andas.
Tur att det finns sval, ren och skön luft på hotellet, eller???

Det blev en lång dags färd mot natt. Lämnade hotellet i Chengdu kl 8.45 i en taxi som tog oss till
flygplatsen. Incheckningen tog tid men det var ändå lugnt.  Den svenska truppen kom samtidigt och tjejerna såg lagom pigga och glada ut. Pratade med några av dem och som ni förstår har dom känt sig på bättre humör.
Många av dem funderade länge innan de somnade efter förlustmatchen mot USA och det kan man lätta fatta.
jag träffade också Skottlands förbundskapten Anna Signuel och hennes assisterande f.k Ann-Helen Grahm som sett matchen mellan Sverige och USA. Dom skulle vidare till Shanghai.

Vårt plan som skulle gå 11.40till tTanjin blev 4 timmar försenat, till en början vill säga. Alla fick åka buss
till ett ställe där vi fick mat. Maten var OK och jag tjuvlyssnade när landslagsläkaren sa till
tjejerna att bara äta varm mat. Efter maten försvann landslaget och det vara bara vi journalister kvar. Har inte räknat men vi är väl en 25-30 pers ungefär. Det var varmt och de flesta försökte undvika solen. En stund gick att sola sig men det blev helt enkelt för hett, så skuggan kändes bäst. Några ägnade sig åt basketboll en stund, har ingen aning om var den bollen kom ifrån. Självklart hamnade bollen även i mina händer för en stund men eftersom jag tycker basket är  tråkigt började jag lira med fötterna istället. Inte så uppskattad av det långa skrället Annika Duncan Greder som  tycker hon är en fena på basket.

Det uppenbarade sig en man ifrån flygbolaget som visade in oss i en foajé där en kvinna stod redo att ta
emot pass och boardingkort. Allt kom i retur tillsammans med 200 yuan, cirka 200 kr, som vi fick i ersättning
för förseningen. Skulle aldrig hänt hemma att man fick någon ersättning utan att tjata om det.
Hur som helst alla tog tacksamt och förvånat emot det vi tyckte var en rätt furstlig ersättning för förseningen. Än så länge har vi levt rätt billigt här i Kina nämligen. 200 kr är ungefär vad som går i matpengar på två-tre dagar. Vi ledsnade på att sitta där och häcka och bad att bli körda till flygplatsen där man åtminstone kunde få tillgång till en toalett och lite svalka. Kl 15.30 åkte vi tillbaka och fick besked om att flyget inte skulle gå förrän kl 17.30.

Hittade ett lite käckt ställe på flygplatsen där man kunde få massage och "bathfoot"! Det finns många såna roliga översättningar lite här och där och som alla förstår är det fotbad dom menar.

Jag gick in och beställde en 30-minuters fotbad som kostade 60 kr. Det var helt en underbar behandling i all sin enkelhet. Fötterna ner i skitvarmt vatten och sen gick en tjej loss på mina vader. En kvart senare masserade hon fötterna som nu var rejält mjuka och sköna. Jag svävade ut ifrån salongen på lätta och sköna fötter.

Såna här faciliter finns det lite här och var i de stora städerna här. Vanlig massage och/eller fotbad får man till en ringa kostnad. Skillnaden mellan massage här i Kina och hemma i Sverige är att här sker den med kläderna på. Inga oljor och grejer, det går bra ändå.

Flyget lyfte som utlovat halv sex och både det svenska och det nordkoreanska landslaget satt på samma plan
till Tianjin. Halv nio var vi på hotellet Golden Crown i tianjin som ligger lite öster om Peking. Jag var nöjd för jag lyckades hinna se andra halvlek mellan Brasilien och Kina som gick på TV. Men nog kändes Kina som en besvikelse idag. Brasilien var helt överlägsna åtminstone den halvlek vi såg.Därefter bandade, vi en kommentar till Radiosporten. Eller eller banda och banda, vi pratar in i en mic som har en inbyggd hårddisk.
När Annika hade fört över det till Radiosporten i 08 kunde vi äntligen gå ut och få oss en bit mat.
Nu är klockan lite över midnatt och sängen väntar.

Äntligen har locket som legat över Chengdu, den största tiden vi varit här, försvunnit.
Solen skiner över taken och gatorna, som jag ser ifrån 19:e våningen på mitt hotell. Idag är det dagen D. Dagen då det skall ske. Dagen då Sverige måste vinna eller ta poäng emot US, som inte förlorat en match sen 2004.
Annars är det ajöss och goodbye i VM. Nåja, en match återstår men det kan ju bli betydelselös i det
hänseendet att det inte spelar någon roll om Sverige vinner eller ej mot Nordkorea i avslutningsmatchen, dom kan ändå inte ta sig till kvartsfinal. Eller?
Jo en lite möjlighet kanske finns, men då skall Nigeria vinna över Nordkorea och det är väl lika stor chans att dom gör det som att man skall hitta en tub med kaviar i Kina, som en krönikör i en kvällstidning skrev om Sveriges chanser att vinna mot USA.

Den teorin håller inte eftersom man då hittat inte bara en utan två tubar med svensk kaviar här i Chengdu. Beviset låg väl synligt på presskonferensen igår kväll och jag har säkrat bildbevis. Det var med dillsmak, men det är väl OK, Simon?

Har pluggat USA och för en gångs skull är det ett lag som man hittar gott om uppgifter om och som man sett spela otaliga gånger. Det mesta handlar om att leka leken, "plocka bort Abby". Det är hon som med sin otroliga tajming i straffområdet ser till att vinna matcherna för USA. Ingen lätt uppgift men den allra viktigaste i dagens ödesmatch mot USA.

NU ska jag ladda.....

Onsdagen gick också i regnets tecken. Grått och trist väder i stort sett hela dagen. Har fått reda på att det är så det ser ut  här i Chengdu, i ungefär 200 av de 365 dagar som finns på året. Det känns inget vidare och det är inte utan att man märker av luftföroreningarna när man  fastnar i trafiken.
Två presskonferenser och en träning ja eller två då om man räknar med den egna jag utförde  på rummet i eftermiddags. Till stor förtret, i alla fall för mig, så finns det inget gym på hotellet. Då får man använda fantasin och utföra den sorts träning som går. Alltså ett litet kör på armar, rygg, mage och ben. Alltid något.

Middagen ikväll stod förbundet för. Trevligt nog bjöd dom in den svenska presskåren.  Jag hoppade det till förmån för Teven. Ville så gärna se Kina-Danmark.
Det såg ut och hördes som om det var rejält tryck på arenan och med  50 800 på läktaren  lär det ha varit fullsatt.
Kina överraskade alla genom att vinna. Och vilken lättnad det såg ut att vara för Marika Domanski Lyfors och Pia Sundhage. Jag vet att trycket är enormt på dem. Men det är en grym förändring som dom åstadkommit med det Kinesiska landslaget sen dom tog över i början av april. Det var inog nte många som trodde att dom skulle klara av att slå Danmark. Nu är det gjort och vägen mot  en kvartsfinal ligger öppen.
Att det slog slint hos de danska ledarna är beklagligt. Konspirationsteorierna under detta VM flödar flödar dock, danskarna är inte ensamma. De amerikanska journalisterna har meddelat att samtliga rum som vi journalister bor på är buggade. Någon sa:
-Det förklarar kanske varför vi bor på rum alldeles ovanför varandra.
Jag har t.ex 1916 och Annica Greder Duncan 1816. De första dagarna luktade det otroligt äckligt på min toalett och Annika hade samma problem. Då skulle man ju kunna tro att det var någon som lagt en kabel just där???
Vi påtalade problemet i receptionen och en eftermiddag var odören borta. Innebär det då att dom konstaterat att vi är ofarliga eller att dom dragit kabeln någon annanstans?

Kom att tänka på en grej när jag sitter här med datorn kopplad till ett hål i väggen som ger mig tillgång till internet och mail nästan hela tiden. På datorn ringer jag också, Skype är fantastiskt. Det kostar nästan ingenting att ringa hem. Innan jag åkte laddade jag ner programmet från internet, satte in 100 spänn, beställde ett par lurar och sen var det bara att sätta igång. Har nu ringt en hel del och har fortfarande kvar cirka 75 kronor på kontot. Dags för en liten jämförelse.
I början av december 1973 åkte jag och 20 andra i badmintonlandslaget till Indonesien.
Jag kände ingen som varit där tidigare. Bara att åka till Spanien eller Kanarieöarna var ett äventyr på den tiden.
Vi skulle vara borta i en månad och det var inte utan att det bjöds på en del överraskningar iform av magsjuka, frossa och konstig mat. Shit man hade ju knappt ätit ris på den tiden men det de enda man liksom vågade sig på. Allt annat var så stark så det brände på tungan.  Vattnet var strängt förbjudet att dricka och vi fick inte ens använda det när vi skulle borsta tänderna. Nåja, julafton kom och gissa om man längtade hem just då. vi var många som ställde oss i kö för att köpa ett samtal hem till familjen. Så här gick man tillväga för att ringa på den tiden. Man beställde ett samtal till Sverige nere i receptionen och medans det kopplades gick man in i ett bås där telefonen hängde på väggen, lyfte av luren och pratade när man fick klartecekn. För tre minuter betalades cirka 180 kronor. Hu, det var mycket för en  fattig badmintonspelare på den tiden.
Och nu, för 180 spänn kan jag snacka med vem som helst på Skypeout och det räcker jättelänge.
Fler jämförelser mellan nu och då kommer,  tills dess hälsar jag till alla som läser och som kommenterar blogggen. Till Vante vill jag säga, fortsätt att gödsla men sprid skiten lite till andra spelbolag också! För det vet ni väl att konkurrens är nyttigt och gynnar alla!
Anette 

Vilket läge det var för Sverige att både ta ledningen i gruppen och att bli av med den förhatliga nollan i kolumnen över antalet vinster i inledningsmatcher av mästerskap. 
I matchens slutskede grusades de förhoppningarna och man var inte glad över att Sverige delade poängen med Nigeria, speciellt inte om man tänker på de chanser Sverige skapade, men inte gjorde mål på.

Inte heller för en stund inbillar jag mig att ni därhemma är nöjda med en poäng.
Jag kan chockerande nog meddela att det är inte dom svenska spelarna och ledarna heller.
Stämningen i Mediazone en dryg timme efter matchen sade allt. Det är bara att hoppas att
Sverige kan samla ihop sig och göra en bra match mot USA. Poäng kommer att vara nödvändigt!

Apropå USA då, så hoppas jag att ni inte missade deras match mot Nordkorea.. Vilken match! Något av det absolut bästa jag sett.
Maken till tryck på USA var det länge sedan jag upplevde. Att det viskats om att Nordkorea var bra har
jag tidigare meddelat. Synd att ingen skrek ut det och synd att jag inte följde mitt eget råd om
spel på Nordkorea som vinnare, en högoddsare. Men nåja, det är lång väg att vandra ännu och likt
spelarna så vägrar jag att tro att det är slut ännu. Två matcher kvar att spela och allt kan hända.
Den floskeln passar väl in som hand i handsken här.

Röda idoler
En vandring genom staden Chengdu, nåja, en mycket liten sådan, eftersom staden är så enormt stor, visar
att i alla fall en svensk är mycket för att inte säga enormt känd i detta enormt stora land.
Det rör sig alltså om min kompis (passar på att skryta lite om det) Kinas förbundskapten Marika "Mackan" Domanski Lyfors, som på enorma affischer pryder stora husgavlar tillsammans med tre av sina spelare.
Dom står så där käckt och tittar småleende upp mot den blå himlen. Ett fel hittade jag.
Pia Sundhage(också min kompis) den röda, skulle stå där och hålla upp den kinesiska röda flaggan, då, först då hade bilden varit fullbordat. Ja, enligt min mening då.
Jag behöver kanske inte klarlägga var Pia står på den politiska himmelen för att få er att förstå budskapet.

Stolta lila
Det är inte utan att Jitex, klubben i mitt hjärta, skall känna sig stolta. Jag vet två som är det i alla fall.
Berit och Stig Andell. Det var dom som grundade Jitex och som var med under Jitex gyllene år. Jitex som hade lila tröjor och vita byxor, en annorlunda kombination på den tiden.
Sex SM spelade  det lila laget Jitex hem och det första kom 1974. Gissa om Berit och Stig var glada då.
Jag själv minns ännu festen som pågick framåt småtimmarna.
Vi håller förresten kontakten, om än sporadiskt vi "gamla" Jitexare. Vi har bildat en liten en klubb som
heter "Delila".
Tom Jones sjöng om henne, tror att namnet , som uttalas delajla,  nämns i sången med samma namn, ett sjuttiotal gånger på tre minuter. Inte illa, undrar vad resten handlar om.

Jag får väl tillägga då att Mackan, Pia och jag var klubbkamrater under några härliga och lycksamma år i Jitex. Pia kom -79 och Mackan -80 tror jag. Mackan kom inte närmare landslaget än att hon gifte sig med Ulf Lyfors, den tidens förbundskapten. Vi spelare kallade Ulf för "blyfot" . Han åt definitivt för många kakor till kaffet på den tiden.
Ulf missar inte ett enda tillfälle att tala om för sin fru att det var bättre förr. Hans landslag vann ju ett EM, det är han ensam om i familjen om att ha lyckats med.
Nåja Mackan får väl trösta sig med att hon nu kan ståta med att ha varit förbundskapten för två nationer, det har inte Ulf.

Jag lovade ju att kolla om Nilla Fischer var med i Pandaparken eller inte. 
Jag ställde frågan till Nilla om hur det var  med den saken?
Nilla tittade upp lite förnärmat under luggen och sa:
- Nej, jag var inte med, jag låg hemma på rummet och vilade.
 Och därmed var den gåtan löst!

Avdelningen förvirrade
Det var inte bara vi journalister som inte visste om Nilla skulle komma på träning eller inte.
 Therese Sjögran  fikc frågan av en journalist om Nilla var kvar på hotellet och vilade.
-Ja det är hon,  svarade Therese,  samtidigt som Nilla passerade henne bakom ryggen.
-Journalisten såg lätt förvirrad ut, och jag bara flabbade åt Therese som blev lång i synen när hon strax efter själv fick syn på Nilla, berättar Carolin Seger leende.
 

Japp, då befinner jag mig på plats i Chengdu.
Det är Kinas fjärde största stad med cirka 10 miljoner innevånare och ni kan ju alltid leka med tanken att hela Sverige och några till befinner sig på en och samma plats.
Lite läskigt eller hur?

Befinner mig på Luoman Grand Hotel där för övrigt nästan alla svenska journalister bor.
På hotellet finns ett gäng volontärer, unga engelskspråkiga kineser, som verkligen jättevänliga och har varit till stor hjälp med att fixa kinesiska kontantkort till mobilen, visat väg till arenan och lite annat.
Vi bor riktigt centralt och VM-arenan i Chengdu ligger på bara fem minuters gångavstånd. Det gillar vi eftersom det annars brukar bli en hel del bilåkande till och från träningar och presskonferenser.
Under EM i England tillbringade vi säkert 3 timmar om dagen i bil, skönt att slippa det.
Vi det är gänget ifrån Radiosporten. Eller gäng och gäng, det är Annica Greder Duncan och jag men det sitter ju ett gäng i Stockholm som också jobbar med det här, så på så sätt känns det som ett gäng.

Tillbaka till den stora staden Chengdu. Som ni förstår är trafiken här är enorm. Bilar, mopeder, cyklar och människor kör och går i något slags organiserat kaos, känns det som.
Till en början kändes det som om man tog den där promenaden till arenan med livet på spel. Fast det vara bara en illusion. 
Bilförarnas körstil är aggresiv  men samtidigt lugn, inget gapande och svärande här inte! När man åker taxi känns det som om man åker slalom emellan bilarna, men det finns ändå någon slags logik i det hela, eftersom alla verkar veta precis vad dom ska göra. Fort går det, nära varandra ligger dom men vänligheten finns där.
Alla väjer för alla och det är först när vi turister förskrämt och tvekande ger oss ut i trafiken som de blir kaos.
Regel nummer ett. Stanna inte, gå lugnt och målmedvetet så klarar du dig helskinnad över gatan.

Riktigt överraskad blir man  när ett gäng ljudlösa scotrar, eller mopeder dyker upp på trottaren bakom en och vill förbi.
Det här vore absolut något att införa i Sverige.
Ja inte att man ska köra scoter eller moppe på trottoaren, men de ljudlösa mopparna tilltalar definitivt.
Tänka slippa tonåringar som verkar ha lagt klipulver på gashandtagen!
Det finns massor av dessa mopeder som alltså är batteridrivna. Visst låter det som en tyst miljövänlig saga!

Vi har varit på två presskonferenser och en träning och allt är lugnt så som det brukar vara innan stormen.
Tjejerna i landslaget är spelsugna och väntar förstås på att allt skall komma igång. Alla försäkrar att allt är Ok.
- Hotellet är bra och maten är bra men det är tur att vi har egna kockar med oss, som någon sa!

Journalisterna är som flugor kring laget och precis som herrlandslaget har damlandslaget börjat att dela upp ansvaret att ta sig an presskåren.
En kväll kom inte Carolin Seger ner på presskonferensen. Katastrof. Hon som hade klappat en Panda på dagens utflykt!   Bildbyråns Andreas Hillegren hade fångat detta på bild och detta bildtillfälle kunde man inte sumpa.
Om Carolin kom ner till slut? Jodå, Jonas Nystedt, SVFF:s presschef gick och hämtade henne.

Alla frågar mig om hur det skall gå. Tyvärr är jag inte synsk eller kan se in i framtiden, för då hade jag nog satsat en slant på vinnarna. Kanske borde man välja det lag som är presenterat på sidan 88 (ett lyckonummer i Kina) i Media Guiden, nämligen Nordkorea.
Det vore väl en högoddsare, eller?