Idag fick jag rejäl sovmorgon. Det blev lite sent i tv soffan igår och jag kröp inte ner i sängen förrän vid tre på morgonen. Tur är att jag bor i en etta och har ungefär två meter från soffan till sängen. Men nu är jag utvilad och redo för en ny arbetsvecka i alla fall. Konstigt vore det väl annars, eftersom jag gick upp när det hade blivit mörkt ute igen. Antar att jag kommer få problem med att somna ikväll, men så brukar jag ha det på söndagskvällar.

Snart väntar det träning i Stora Halla Degerfors. Det är en inomhushall med konstgräs. Säga vad man vill om den lilla kommunen Degerfors men satsa på fotboll det kan dom. Karlskoga har ett och annat att lära av grannkommunen om de någonsin ska få något elitlag inom fotbollen igen. Här upplever vi fotbollsfantaster att det bara satsas på hockeyn. Bästa grusplanen i stan ligger bredvid ishallen och enligt vissa hockeysupportrar så skulle den göra sig bättre som parkering på matchdagarna än fotbollsplan. Enligt vad jag har hört så har det börjat planeras för en konstgräsplan någonstans i stan, hoppas bara den hinner bli verklighet och färdig innan jag börjar i Veteranlaget eller korpen.

Jag tror och hoppas att min målvaktstränare har solat färdigt i Thailand nu och kommer på träningen sen. Jag ska erkänna att jag har latat mig lite på fotbollspassen de senaste två veckorna. Visst kan man be någon halvskadad eller förkyld utespelare, som inte kan delta för fullt i träningen att skjuta lite, men det blir aldrig samma sak. Jag behöver få en riktig omgång med målvaktsträning snart, innan jag glömmer bort hur man gör.

Nä nu är det dags att börja packa träningsväskan.

Jag vill passa på och tacka alla som läst och gjort kommentarer i bloggen eftersom den här blir min sista.

Det har varit enbart kul att skriva lite om mig och om Rävåsen även om det inte är så jätte mycket som händer just nu.

Hoppas alla får en jätte god jul och ett superbra fotbollsår 2008.

Med vänliga hälsningar 

 Maria Kroon

Jag har för första gången i mitt liv haft den perfekta veckan. I alla fall tycker nog mina arbetskamrater det. Inte nog med att jag kommit i tid varje dag, jag har också varit på ett strålande humör om jag får säga det själv. Inte ens de tre olika tidningarna vi skulle dela ut som i reklam i fredags kunde få humöret på svaj. Tänk vad mycket det kan göra när saker man grubblar och funderar på plötsligt ordnar upp sig.

Fredag kväll ägnades åt att hjälpa mittbacken i laget att flytta, från tredje våningen i ett hus till tredje våningen i ett annat. Hmm var jag inte trött i armarna efter torsdagens styrketräning så blev jag det definitivt efter att ha burit sängar, kartonger och ännu mer kartonger nedför och uppför alla dessa trappor. Men vad gör man inte för sina vänner. Tillslut var vi så trötta så en blick räckte för ett gapskratt. Märkligt nog så fick vi alltid ett skrattanfall mitt i en trappa med helst något tungt i händerna, sånt där som vi absolut inte fick tappa. Men det enda som gick sönder var foten på en vas, så det får vi vara nöjda med. Tyvärr var det ju då jag som hade sönder den, så jag skäms lite. Men vårt teamwork fanns inget att klaga på. Nästan lika bra som på planen.

Halv ett på natten kom jag hem trött, svettig och med mjölksyra i armarna. Det blev duschen och sängen direkt. Funderar på att börja extraknäcka som "flyttgubbe". Tror inte jag skriver med det där om vasen i mitt CV.

I dag blev det äntligen lite sovmorgon. Den blev lite för lång bara, som tur var fick jag ett SMS vid halv elva annars hade jag nog sovit än. Vi skulle nämligen samlas klockan 12 på Kilsta där vår klubblokal ligger för att jobba lite. Vi har planerat för ett träningsläger i Grenå Danmark i vår och försöker fixa ihop lite pengar till det. 40,000 små plastkrokar skulle sättas fast på tejpremsor, skäras isär och packas i påsar. Sånt där jobb som kräver lagom med hjärnverksamhet och passar mig bra en lördag. Det blev teamwork på hög nivå. Sex timmars tejpande blev det för min del innan jag gav upp. Jag tror jag kommer drömma om vita plastkrokar och dubbelhäftande tejp de närmsta nätterna. Det roliga är att alltid när det ska göras jobb med laget så är vissa väldigt upptagna men när det är partaj eller när vi ska iväg på något skojigt, då är det full uppslutning. Varför är det så?

Helgerna brukar jag använda till att vila upp mig lite, men den här helgen har varit värre än en arbetsvecka. Men nu äntligen blir det tv-soffan, Sing-a-long och samla lite krafter till morgondagens träning.

Ha det bra//

KT-bollen delas årligen ut till en spelare, ledare eller domare inom fotbollen i Karlskoga och Degerfors. Priset ska tillfalla den som svarat för en prestation av betydelse för sporten. I år är Milenko Vukcevic, Andreas Drugge från Degerfors IF nominerade tillsammans med Stefan Larsson Kalmar FF (tidigare i Degerfors IF), Ludvig Björkström Karlskoga SK och Maria Kroon Rävåsens IK.

Först blev jag chockad när jag läste det i Karlskoga Tidning (KT) och höll på att sätta frukosten i halsen. Sen blev jag upprörd för jag var helt övertygad om att jag blivit könskvoterad in i omröstningen. Men för några veckor sen kom jag på att det kanske var så att jag faktiskt gjorde en bra säsong och förtjänar en nominering. Det tog lite tid att komma fram till det och mycket peppning från lagkamraterna krävdes. Så nu känner jag mig faktiskt stolt och hoppas självklart på att vinna bollen. Men att tävla mot Mille och Drugge som var de största hjältarna när Degerfors klarade Superettan kontraktet, blir ingen lätt uppgift.

När jag var och hälsade på lite vänner i Göteborg, berättade jag stolt om nomineringen. Jag mer eller mindre tvingade dom att rösta på mig också. Lite senare på kvällen frågar den ena kompisen lite försynt: Är det verkligen något positivt att bli nominerad till "Kåt i Bollen". Ha ha ha, skrattar fortfarande när jag tänker på det. Stackarn, han hade inte velat fråga tidigare för ingen annan verkade tycka att det var något konstig. Antingen pratade jag väldigt otydlig eller också så hörde han väl dåligt, men säger man KT-bollen snabbt och många gånger så.....

Så var äntligen de första intervallerna för min del gjorda. De andra har kört några veckor redan men jag har dragits med en inflammation i hälsenan som har hindrat mig. Glädjande nog så kändes senan helt okej idag men det var betydligt värre med orken. Efter att inte ha sprungit på hela hösten så ska väl inte orken vara på topp, men jag tror nog jag hinner få igång flåset innan serien startar. Det som oroar mig nu är hur träningsvärken kommer vara i låren i morgon. Det har ju hänt mer än en gång att jag har varit tvungen att ta hissen ner från andra våningen och hållit i mig handfatet när jag ska sätta mig på toaletten. Nä, låren är inget bra ställe att ha träningsvärk på.

Imorgon blir det spännande och se om jag klarar en hel vecka utan sen ankomst till jobbet. Känner mig i form, så det ska nog inte bli några problem. Det skulle vara om hissen stannar med mig imorgon bitti förstås. Usch hemska tanke!

Ha det bra//

Det var konstigt att jag inte fick en massa kommentarer på gårdagens blogg. Mitt val av kvällsaktivitet på min träningslediga dag var ju inte det smartaste med tanke på att det var OS-kval på tv. Bio och damfotboll är inte jämförbart. Det var rena turen att jag läste tv-tidningen och fick syn på matchen i tablån. Jag fattar bara inte hur det gick till när den informationen lämnade huvudet, för vi pratade om matchen senast igår morse på jobbet. Hm, det kan väl inte ha att göra med att jag börjar komma upp i en viss ålder.

Dessvärre missade jag de 27 första minuterna, för jag råkade somna på soffan. Jag går ju upp så tidigt på morgonen nu, så jag är lite trött när jag kommer hem. När jag sen nyvaken skulle försöka få igång digitalboxen med dvd fjärrkontrollen, gick det ytterligare minuter. Till slut fick jag igång grejerna och jag hade nog inte missat så mycket vad det verkade. Jag såg alla målen och hann bli upprörd på domaren, så tv kvällen blev lyckad ändå.

Jag ska erkänna att jag nog börjar komma upp i en viss ålder trots allt och har lite 30 års kris faktiskt. Jag är överlägset äldst i laget och på träningen i måndags var den näst äldsta hela tolv år yngre. Nu har lagkamraterna kommit på att det är roligt att påminna mig om min ålder också, eftersom jag inte tycker att det är alls skojigt. Följande hände förra veckan: Jag, lagledaren och en till med en medelålder på ganska exakt 31 år satt i bastun efter träningen. In kommer lilla Malin Högberg med årsmodell -92 och utbrister: Jasså är det här gammel tanterna sitter! Suck, dagens ungdom har ingen respekt.

Jag brukar dock få min hämnd i gymmet, där jag tar alla chanser jag får till att fråga om de har Kina pinnar i händerna eller om det är hantlar? Malin slapp undan hämnd den här gången endast för hon är uttagen till landslagsläger på Bosön och gör oss stolta. Alltid kul att se en som förvaltar sin talang. Jag har tyvärr sett för många som gjort precis tvärtom.

I morgon är det intervaller och styrka på schemat. Träningsvärken hinner precis gå över innan det är dags att skaffa sig ny. Det är sista träningen innan helgen och den är helt klart den värsta på hela veckan, men den absolut skönaste när den är över. 

Ha det bra//

Där nötte jag med fotbollen mot garageväggen från april till oktober, sen blev det bandy på dammen så fort isen la sig.

Först 1993 när jag gick i nian började jag spela fotboll i Bäckhammars SK. Började där först som utespelare men hamnade mellan stolparna av en slump under QBIK cup -94 (numer LBC Frakt Cup) och där har jag blivit kvar. Hösten 1997 ringde Gert Edbom från Rävåsens IK och ville att jag skulle komma till Karlskoga och lira. Funderade inte så värst länge innan jag skrev på och blev röd vit. Först pendlade jag några år, men tröttnade och tog mitt pick och pack och flyttade de fyra milen till Karlskoga.

Sökte diverse jobb och hamnade på posten i Degerfors. Där behöver man aldrig förklara offside regeln för folk. Fotboll är mer kultur än hobby där. Jag kör postbilen ca 10 mil om dagen runt den lilla bygden Åtorp. Vårt postkontor har ett guld ett silver och ett brons i Post-SM i Five a side och vi är mycket stolta. Vi har tänkt att ta en ny medalj i januari då Post-SM går av stapeln på Bosön.

I Rävåsen har jag spelat i tio år nu och fått vara med om både uppflyttningar och nedflyttningar. Kvalet 2002 är nog det jag kommer att minnas allra längst. Då kvalade vi oss upp till division ett men blev tyvärr bara kvar en säsong. Nu har vi varit nere i trean och vänt och ska till våren återigen spela division två.

De senaste två åren har jag aviserat att jag ska lägga skorna på hyllan men det går liksom inte. Jag kan helt enkelt inte sluta och i höstas lovade jag mitt i seriesegeryran att fortsätta även nästa år.

Det återstår att se om det var rätt beslut eller inte..