Nu sitter jag här för att skriva mitt sista blogginlägg. Det känns nästan lite sorgligt att det redan är över. Jag har verkligen vant mig vid att gå runt hela dagen och grubbla över vad jag kan skriva om på kvällen. Jag fortsätter nog med det ett par veckor till. Det har varit jätte kul, även om man inte alltid varit på skrivhumör. I början var jag lite skeptisk, skriva varenda dag i en hel vecka? Vilka vill läsa allt jag skriver? Men så när jag började, märkte jag att jag hade en hel del jag kunde dela med mig av. Det har varit en jätte bra övning för mig att nästan bli tvingad till att skriva varenda dag, även i lägen då det känns tungt. Till slut har jag ändå fått ut en artikel varje kväll vilket jag är väldigt stolt över. Såhär avslutningsvis tänkte jag berätta historien om hur jag kom i kontakt med Anette Börjesson.

År 2004 var jag på en fotbollsmatch i Stockholm. Där såg jag för första gången tidningen Nya Mål. Det låg flera exemplar av Kick-off numret som man kunde köpa. Självklart köpte jag ett exemplar och några dagar senare var jag prenumerant. Jag tyckte verkligen det var skönt att det fanns en tidning med bara damfotboll och blev lika glad varenda gång den damp ner i brevlådan. När det i skolan började bli dags att leta praoplats kom jag genast att tänka på Nya Mål. Jag mejlade alltså Anette Börjesson och berättade lite om mig själv och frågade om det skulle finnas möjlighet att få praoa hos henne. Jag blev så glad när hon svarade, även om svaret inte var det jag hade hoppats på. Det gick nog inte att praoa hos henne sa hon, eftersom hon bodde nere i Malmö och jag bodde i Stockholm. Men däremot kunde jag få skriva för tidningen om jag ville. Jag vet än idag inte vad det var hon föll för hos mig, men det spelar egentligen inte så stor roll. Hur som helst var jag överlycklig men samtidigt nervös. Vad skulle jag skriva om? Anette föreslog att jag kunde skriva om min mejlkonversation med DN, men att jag skulle börja artikeln med en kort presentation av mig själv. Den där korta presentationen blev inte så kort, och ganska snart var jag uppe i en hel A4. När jag sa det till henne, föreslog hon att vi skulle publicera två artiklar, en om mig själv och en om DN. Jag var så stolt när den första tidningen kom hem till mig med min artikel i. Jag visade den för alla som ville se och inte se. I nästa nummer kom min andra artikel och mitt självförtroende bara växte. Sedan dess har vi hållit kontakten och jag blir alltid lika glad när jag får mejl av henne.

Jag har alltid kunnat fråga henne när jag undrar något, som t.ex. när jag i uppdrag av damidrott.se skulle intervjua Lotta Schelin och behövde råd. Först mejlade jag henne och frågade vad man skulle tänka på vid en intervju, hon svarade att vi måste prata på telefon och dagen därpå pratade vi länge om hur man intervjuar.

Eller en annan gång när jag praoade på Länstidningen i en vecka och skrev en artikel, om den lokala sportklubben, som inte publicerades, frågade jag Anette om Nya Mål var intresserade. Otroligt nog var de det och i nästa nummer fanns den med.

Jag var och är fortfarande så imponerad av Anette. Hennes glädje och vänlighet blandat med hennes skarphet gör henne till en otroligt härlig person. Jag har bara träffat henne en gång. Det var i somras, efter matchen Sverige-Ungern i Karlstad, jag och pappa stod på läktarstolarna och hon stod lutad ut ur en lucka efter att ha kommenterat matchen för radio sporten. Vi hann inte prata mer än fem minuter och ändå känns det som att jag känner henne.

Jag vill verkligen säga tack! Du är och har varit en stor förebild för mig!