Två olika världar - samma sport.  Dam och herrfotbollen ligger så långt ifrån varandra. Redan på pojk- och flicknivå ser man stora skillnader.

Nu pratar jag inte om spelet i sig, utan om sättet hur barnen blir bemötta när de börjar spela.

Redan när ett pojklag går in på planen ser man hur mycket större deras självförtroende är än när ett tjejlag går in på samma plan. Men det är inte så konstigt att det är så. Tänk bara, när en pojke berättar för någon att han har börjat spela fotboll får han bara positiv reaktion. Men för tjejer är det helt annorlunda. Jag tror inte att vi kan tänka oss hur det är att vara pojke och spela fotboll och bara få uppbackning och uppmuntran hela tiden. Självklart finns det även de som uppmuntrar oss tjejer men jag tror inte på samma sätt.

Jag har själv varit med om många sådana situationer: till exempel vet min morfar att jag spelar fotboll och älskar fotboll. Han är själv ett stort fotbollsfreak och älskar att spela när det finns tillfälle. Ändå har det bara hänt ett fåtal gånger att vi tillsammans stått ute på gräsmattan och kickat med en boll. När däremot min kusin, Fredrik, sex år, började i ett lag tillsammans med sin ett år äldre syster, Lina, blev det en helt annan reaktion. Det började genast pratas om supertalang och landslagets nästa storstjärna. Självklart handlade det inte om Lina utan bara om Fredrik. Min morfar använde varje tillfälle till att stå ute och nöta skott och dribblingar tillsammans med honom. Lina var sällan med.

När jag och min pojkvän hälsade på de i somras var det självklart fotboll som gällde. Jag och Lina mot killarna. Vi vann matchen med 10-4 och när jag senare berättade det för min morfar var reaktionen märklig: "Jaha vann inte Fredrik? Det var inte bra!" Inte ett ord om att det var kul att vi vann eller ens ett litet grattis.

Såna saker har vi tjejer nog alltid fått höra. Men på något sätt tror jag ändå att vi har vant oss, eller rättare sagt har vi nog aldrig ens fått känna på något annat.

Jag tyckte synd om mina kusiner. Fredrik måste känna en otrolig press och Lina ingenting. Hennes fotbollsspelande togs inte på allvar redan då. Hon slutade ganska snabbt i laget och spelar aldrig med morfar och Fredrik längre.

Men alltid när jag hälsar på henne spelar vi fotboll tillsammans - och hon älskar det. Det är så lätt att övertyga en åtta-åring. Uppmuntring, positiva kommentarer och beröm är allt som behövs för att hon ska vilja spela. Helt enkelt precis som alla gör med Fredrik. Tyvärr så är jag och min familj de ända som försöker peppa henne till det, och det räcker inte så långt.

Jag tror inte på någon medfödd tallang hos killar i att spela fotboll, intresset finns hos alla. Tänk vilken nivå vi skulle kunna ha på damfotbollen om vi fick samma stöd från början!