Bästa vän av damfotboll,

Idag är det midsommarafton!

Jag bliver lyrisk och sjunger för mig själv:

Du lindar av olvon en midsommarkrans,

och binder den om ditt hår,

du skrattar åt mångubbens benvita glans,

som högt över tallen når....

Visa i midsommartid är en otroligt vacker visa som ger oss allt av den svenska naturen men även molltonerna och vemodet som även under årets längsta dag lägger sig över oss svenskar som en grå filt. Men vad f-n är olvon? Jag slår upp i NE och finner att det är en ständigt grön buske av släktet kaprifolväxt.

Nu skall jag ut och leta upp en sådan buske, klippa loss några rankor, linda en midsommarkrans, sanera densamma på fästingar, binda den om håret varpå jag skall skratta åt månen.

Eller nåt.

Jag kan också berätta att monsunregnen nått Malmö.

Igår utlovade jag en midsommarhistoria, hur skall jag skaka fram en sådan?

Jo, en liten rar sådan möjligen, om när "Carre" Caroline Jönsson en gång för länge sedan skulle inlemma alla i den skånska midsommaren och bjöd hela laget till sina föräldrars gård på den skånska landsbygden. "Carre" var nyligen konfirmerad, nåja, hon var kanske arton bast och Denise Reddy var ganska nyanländ till Sverige. Denise är från USA och spelade under tio år i Malmö FF, nu är hon assisterande coach för Skyblue Soccer i New Jersey, till sitt lag har hon bland annat knutit forna MFF-bekantingen och världsstjärnan, brasilianska Formiga. Det sjuka är att dessa båda damer pratar svenska med varandra när de skall förstå varandra riktigt bra!

Denise kom från the land of the free and the home of the brave och hade tidigare i sitt liv sett en häst endast på vykort, uppvuxen som hon var med Manhattans skyline i fonden. Därför blev det en kulturchock när Denise, med midsommarkrans om håret, skulle stagas upp på en av familjen Jönssons hästar. Den stackars hästen fick i sakta mak trampa runt i hagen med en Denise som krampaktigt hängde sig fast om halsen på det stoiskt lugna djuret. Hon såg ut som någon ur familjen Macahan när de höll på med rodeorytt.
Ögonen höll på att tränga ut ur sina hålor på Denise, hon som en gång myntade följande uttryck: - Jag har gått ensam på bakgator i New York mitt i natten men aldrig varit så rädd som när jag var på rumänsk svartklubb på Möllevången med dig!

Jag tror att alla 30 personer som var på festen fotograferade detta. Själv har jag en fantastisk bild på scenen, Denise halvvägs av hästen, midsommarkransen på sned, ett oroligt uttryck i ögonen och ett tillkämpat leende på läpparna. Synd att man inte kan lägga in bilder här på bloggen för då hade ni fått se på grejor.

Ett annat midsommarminne är bara mitt och det är från sommaren 1993.

Då midsommaraftons vackra kväll sänkte sig över land och by och människor satt i sina trädgårdar och saltade på rädisan så stod jag och packade kläder i omklädningsrummet på Malmö Stadion. Det skulle nämligen spelas match på midsommardagen, på bortaplan. Tänk på det, I spelare. Varje gång ni skall spela och packar upp era rosendoftande matchställ ut trunken så är det någon Hasse, Leffe, Vante eller "Vinden" som har förberett, lagt ner skokrämen, vässat dubbskruvstången, vikt kläderna och nogsamt räknat handdukarna. Krama era ledare då och då och uttryck ert gillande, då blir de glada!

När jag nu skrev ordet "Vinden" så kom en annan historia för mitt inre öga. Anette Niklasson med smeknamnet "Vinden" spelade under hundra år i Jitex BK men det var innan jag var född så hennes fotbollsmässiga kvaliteter kan jag inte berätta så mycket om. Däremot var hon under ett antal år, precis som jag, lagledare i allsvenskan. Hon för Jitex, jag för Malmö FF.

Det finns en trotjänare i Malmö FF, han har visserligen nyligen gått i pension, men han finns ändå alltid med i olika sammanhang. En gång i världen tränade han pojklag och han berättade för mig om de seder som fanns då skånska och danska lag möttes. Danskarna (de är ju ett folkslag med hygge och en kedjerökande dronning som ledstjärna) införde en liten regel om hur man för att uppmuntra vänskap och gemenskap länderna och lagen emellan skulle ta en hutt vid hörnflaggan innan matchen, ledarna emellan alltså. Om matchen spelades i Danmark skulle danskarna stå för hutten och om matchen spelades i Sverige skulle svenskarna stå för den, detta var sedan alltid kutym.

Ja, jag vet; minderåriga läser detta, rent av kan det hamna i Aftonbladet (se bara vad som hände med Jenny Engwalls top less-solande, det blev hot stuff på riksnyheterna trots att nyheten var flera år gammal) - jag säger det alltså med en gång: sprit är en styggelse som man bara skall ha för att tvätta sår med! Förr hade jag en annan inställning och införde den danska seden att gälla även i damallsvenskan. Jag berättade för "Vinden" om denna nya regel som gällde för att Göteborg och Malmö i all evinnerlighet skulle ha goda relationer. Sen drack vi en smutt whisky i armkrok vid hörnflaggan. Efter det kunde matchen börja.
 

Bara så att ingen tror att det förekom fylleri måste jag påpeka att smutten bara var en smutt. En gång på Kvarnbyvallen drack vi till exempel ur "Vindens" linsskydd (ni vet de där små runda sakerna som folk har sina kontaktlinser i). Jag uppmuntrar absolut inte till dryckenskap, jag säger bara att ibland var det roligare förr. När dagens spelare ibland småhäcklar de gamla goda tiderna och träningsmängden ventileras så brukar jag stirra stint på dem och maliciöst deklarera: - Ja, men så vann vi också SM-guld på den tiden!

Visst är det skillnad om jag skall tillåta mig att bli seriös för en stund. Dagens spelare är extremt vältränade, de väger inte ett gram för mycket, de är medvetna och målmedvetna och fantastiska i sitt idrottsutövande. Det vill jag ju passa på att säga nu när jag har chansen. Det är inte var dag man får blogga i ett så här välbesökt forum! Men lik förbannat var det väldigt roligt, på "min" tid!

---

Mallbacken - bara ordet väcker minnen. Det finns inga flyg som någonsin har landat i Värmland (observera att detta är på skoj, jag vill inte ha några arga mail från värmlänningar ety jag ÄLSKAR Värmland!) och när man skulle dit och spela gick det en fyra-fem dagar. Spelarna brukade få ta en veckas semester för att komma utvilade tillbaks till sitt arbete. Bussresan tog sin modiga tid och ofta brukade vi pausa efter några timmar i Villa Videkull i Lilla Edet där Lena Videkulls föräldrar ställt till med gästabud å Guds nåde!

Det var alltid lika roligt att titta på de bilder av Lena som ung (nåja, yngre då!) som hängde inramade på väggarna. Lena som idag är en slank person var i sin tidiga ungdom försedd med riktigt runda kinder vilket fick en spelare att fälla den odödliga kommentaren:

- Hon liknar Mamma Scan på den bilden!

- Mamma Scan?

- Ja, men hon har köttbullarna i munnen istället för på tallriken!

En gång under en resa till Mallbacken gick videon på bussen sönder. In på fallet kopplades tekniska Eva Zeikfalvy som fick till uppgift att laga den, punkt och slut. Har man som hon lagat en buss under en landslagsresa i Polen med ett Treo-rör och en klisterbinda så var kraven höga. Turligt nog var detta just i anslutning till besöket i Lilla Edet så medan övriga spelare smorde kråset med furstliga anrättningar fick stackars "Zäta" sitta med en skruvmejsel och försöka på rätt på teknikaliteterna. Turligt nog lyckades hon och vi kunde se dramakomedier med lyckligt slut hela vägen fram till Scandic Klarälven i Karlstad.

Från Karlstad bar det av till Sunne dagen därpå och därefter trekkade vi i vildmarken, en serpentinväg som gjord för att ge människor åksjuka bar oss slutligen fram till den arena som av outgrundlig anledning heter Strandvallen (den ligger mitt inne i skogen). Här huserade Mallbacken. På "min" tid var det utedass och vattnet i ledningarna smakade blod. Stora skogsgubbar med ofantliga mullbänkar tornade upp sig vid kortlinjen och av någon annan outgrundlig anledning hade man alltid allsvenskans högsta publiksnitt. Det var väldigt mycket folk som letat sig dit varenda gång. En tant som sålde kanelbullar minns jag särskilt liksom en farbror med käpp i publiken som de facto en gång satte krokben för tekniska mittfältaren Anna Wällersten när hon kom störtande längs kanten.

Nu blir jag alltför långrandig igen, märker jag! En riktigt trevlig midsommar till er alla!