Godmorgon alla fotbollsälskare!

Har ni varit på läger på sistone? Spelat allsvensk match och sovit på hotell?

Handen på hjärtat, hur många av er har bytt skylten med lös- och hårdkokta ägg?

Under tiden jag var lagledare för Malmö FF:s allsvenska damlag kan jag berätta att det var många som gjorde det. Till slut hade folk bytt så många gånger att det var rätt igen, floppigt va? Fast, det behöver ju inte vara spelarna som gjorde bus, det kunde ha varit kostymklädda män med dokumentportföljer som skojade till sin tillvaro, vad vet jag. Jag blev alltid lika lack varje gång jag fick ett hårdkokt ägg, min konservativa uppfostran säger att sådana äter man bara till midsommar, påsk och jul.

Jag kommer lätt att tänka på hotellminnen när jag blir påmind om sånt här. En gång när vi spelade Hallsvenskan och sov på Scandic i Jönköping (eller var det Växjö, man spelade på båda de arenorna) så lyckades vi hamna tillsammans med hela Sveriges popelit. Det var någon sorts gala i stan och alla som var nåt på Sveriges popscen på den tiden bodde på hotellet.

Jag och Annika Madsen, henne har ni läst om tidigare, satt i baren och tog ett glas juice och en knäckemacka efter dagens övningar.

Vi hade hört schlager hela dagen, både i spelarbussen och på arenan och plötsligt när vi satt där såg vi att schlagerikonen Tommy Nilsson satt alldeles intill oss. Av någon dunkel anledning, förmodligen ville vi hylla Tommy, började vi sjunga "En dag", tvåstämmigt (ja, det var i alla fall inte i samma tonart). Själv tyckte vi att det svängde gött. Efter tredje tonartshöjningen tömde Tommy sitt glas, såg föraktfullt på oss och lämnade baren. Tommy Nilsson had left the building.

Då gjorde Annelie Rydé entré. Vi tittade på varandra och sken upp, Madsen och jag. Skulle vi försöka oss på "Segla på ett moln"? Nej, där gick gränsen, vi gick och gjorde Body shop-ansiktsmask och solade solarium istället.

Detta påminner mig om när jag gick i gymnasiet och spelade i skollaget i fotboll. Vi skulle åka från Malmö till Ystad och spela match. Det var kul att slippa skolan en hel dag, vi var glada, det var vår, solen sken. På tåget, i samma kupé som vi, satt skådespelerskan Eva Remaeus, känd bland annat från en spektakulär scen med Sven Wollter i Mannen på taket men även för sin ledande roll i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Tänk er nu tjugo tonårsbrudar på ett tåg. Det tog väl en minut sedan började vi, till Evas ära, sjunga: - Ett-två-tre-fyra-fem-sex...osv eller den andra siffervisan, den som går: eeeeelva, tolv och tretton, tretton, tretton....ja, ni som är under femtio år känner säkert till dem. Innan Lund bytte Eva kupé, frid över hennes minne. Så jävla dryg man kan vara som tonåring.

Kändisar och fotboll...där finns det också en ingång. Under alla år jag var lagledare pågick det en sorts tävling som gick ut på att man fick poäng om man såg kända personer. Eftersom vi ofta befann oss på flygplatser hände det alltsomoftast att vi stötte ihop med kreti och pleti. Klockren är den historia då spelaren Therese Bergkvist fick Vita Stenen (efter Gunnel Lindes bok, det gällde att ge och utföra olika uppdrag) eftersom hon stötte på (stötte PÅ, inte STÖTTE på) Lasse Berghagen och fick honom att sjunga "Teddybjörnen Fredriksson" i duett med henne på Arlanda flygplats. En historisk bedrift på min ära.

En annan gång körde jag en bagagevagn när en spelare som gick bredvid (ni hajar poängen, spelarna varken bar eller körde bagagevagnar på min tid) sa: - Kolla, där är Christer Björkman. I min iver att se denna celebritetet råkade jag köra på någon, hörde ett "thud" och en man framför mig med lindrigt hela hälsenor sa: - Aj, aj.

- Oj, förlåt sa jag och tänkte att denne stackars kuf kanske hade legat och sovit på terminalen och så blev han påkörd av mig....nej, vänta nu, det var ingen uteliggare, det var en skäggig Ulf Lundell. Dagens sommarpratare för övrigt!

Samma resa åkte vi på samma flyg som Joey Tempest, sångaren i Europe. Hur drygt tror ni han tyckte det var att höra: - Todo do do, to do do do do (introt till The final countdown) i femtio minuter mellan Stockholm och Malmö?

Ska det handla mer om fotboll tycker ni? Allright!

1994 vann Malmö FF-damerna allsvenskan för andra året i rad och kvalificerade sig därmed till NM, nordiska mästerskapen som 1995 spelades i norska Trondheim. Fotbollsmässigt var den resan en katastrof, vi förlorade i stort sett alla matcher, vann dock över isländska Breidablik där en ung Asthildur Helgadottir emellertid tyckte att MFF spelade fantastisk fotboll och hon tänkte att "den klubben vill jag en gång spela i!" (det är sant, fråga henne själv).

Domare från alla de nordiska länderna deltog och Sveriges bidrag hette Marianne Mattsson och kom från Brännö.

(- Det är dans på Brännö brygga, en gammal och kär tradition! sjöng Lasse Dahlqvist på 40-talet.

- Det var dans på Brännö brygga, och alla trilla i, sjunger göteborgarna idag.)

I Trondheim fanns något som hette trampeheisen, en prisad teknisk manick som gjorde att man kunde transportera sin cykel och sig själv i densamma och därmed slapp man cykla rakt uppför ett berg, det är ju något kuperat i Norge om man så säger. Nå, domar-Marianne hade utnyttjat sin lediga dag till att cykla i den vackra norska staden och därvid använt sig av trampeheisen, något som vi uppmärksamma ledare hade noterat. Ja, alla utom tränaren Anneli Andersson.

Dagen dessförinnan hade MFF varit i elden, matchen förlorades, Marianne dömde och i vanlig ordning var det lätt att man skyllde ungefär 97% av förlusten på domaren. Hoppas hon har förlåtit oss! Med handen på hjärtat kanske det dock inte var en av hennes bästa insatser genom åren.

På banketten som gavs för ledare, domare och funktionärer samma kväll (det här var innan sädesärlornas tid) hamnade vi så vid samma bord som Marianne. Assisterande tränaren Cecilia "Plutten" Nilsson (hon som under många år av sin spelarkarriär vägrade nicka med motiveringen att bollen kommer alltid ner) tog till orda och inledde en konversation.

- Hej, Marianne!

- Hej själv, svarade Marianne försynt och tuggade försiktigt på en bit norsk lax.

- Värst vad du var ute och cyklade igår, fortsatte Cecilia.

(Nu sparkade Anneli Andersson Cecilia på smalbenet under bordet, en sån spark fick hon inte till under alla sina år i allsvenskan)

- Ja, jo, men det var ganska varmt också replikerade Marianne.

- Du såg ganska trött ut också mot slutet fortsatte Cecilia.

Nu lade Anneli en vristspark mot Cecilias knäskålar.

- Ja, man gör ju sitt bästa, sa Marianne

- Själv hade jag aldrig pallat vara ute och cykla på det viset avslutade Cecilia

Då hade Anneli Andersson redan gått.

Det starkaste minnet från Trondheimslägret är detta. Då vi anlände till Oslo där vi skulle byta flyg och gick igenom grindarna ut från gaten trängdes hela den samlade norska pressen för att ta emot oss. Fotoblixtar smällde av, reportrar kastade sig fram och.......intervjuade världsstjärnorna Florence Griffith Joyner och Gail Devers som tillsammans med andra löparess skulle delta i en gala på Bislett. Det kändes en aning pinsamt att vi hade trott att pressen var där för vår skull.

Ha en underbar fortsättning på midsommarhelgen!