Bästa läsare!

Ibland alla kända fotbollspersoner som Lotta Schelin, Lena Videkull och Therese Lundin återfinner ni så ett namn som ni inte känner till. Vem f-n är denna "Vante" undrar ni säkert. Ja, det kan ju egentligen kvitta eftersom jag inte tänker skriva om mig själv, men en lite resumé kommer här:

Jag har funnits med i LdB, tidigare Malmö FF, sedan 1984 och haft olika uppdrag; tränare, lagledare för damlaget, styrelseledamot, webbansvarig och speaker, bland annat. Under denna resa har jag träffat på många fantastiska och roliga människor. Det är om dem och om händelser som är relaterade till fotbollen som jag tänker berätta under min tid som gästbloggare. Det blir alltså både dagboksanteckningar och gamla minnen för min del!

Denna dag som börjat med sol och värme tänker jag mest befinna mig i det förgångna.

Först ut är en story om hur en nitisk vakt fimpade en onsdagkväll för mig, för några år sedan.

Min goda vän Eva Zeikfalvy, känd från landslaget i damfotboll, spelade under en period i sitt liv i fotbollslaget Huskvarna FF.

Detta var under perioden hon studerade för att bli ortopedingenjör vilket fick till följd att hon bodde i Jönköping ett antal år. Hur detta har påverkat henne rent själsligt kan vi diskutera vid annat tillfälle, det egentliga skälet till att jag skriver detta beror på att hon är enda anledningen till att jag faktiskt bokstavligen blivit ställd mot väggen och kroppsvisiterad vid ett enda tillfälle.

Storyn kommer här.

Vi var några stycken som en helg åkte och hälsade på vännen "Zäta" varvid vi också kommenderades att gå på fotboll, det var helg och hon skulle spelade hemmamatch på den gemytliga arenan i Huskvarna. Omedelbart inspekterade vi kioskens urval, det viktigaste på arenorna givetvis -borde vara nummer ett på matchdelegatens lista över saker att inspektera. Vi fann urvalet med beröm godkänt, handlade för en hundring eller två och satte oss att njuta av sommardage......eh...fotbollsmatchen.

"Zäta" dribblade på och hemmalaget vann till slut.

Uppenbarligen blev man så hjärtans glada över att få publik att vi efter matchen av klubbens ordförande förärades souvenirer i form av vimplar, klisterdekaler och varsitt fint blårandigt paraply. Det var ett gediget paraply, med trähandtag, inget smäck här inte. Fint, tänkte rediga Vante, det kan jag behöva. Just paraply är inte något som jag normalt lagt några större pengar på genom livet.

Alla som någon gång varit på en fotbollsmatch på just den arenan i Småland vet att Huskvarnas matchdräkt är mörkblå- och ljusblårandig. Det var även paraplyet.

Nog nu om detta. Helgen tog slut, vi for tillbaks till Malmö och lämnade "Zäta" åt sitt öde. Livet gick åter sin gilla gång och sommaren gick så sakta mot höst.

Några veckor senare skulle jag tillsammans med några kamrater gå på en annan match, denna gång var det IFK Malmös herrar som blivit lottade mot Djurgården i Svenska Cupen. Matchen skulle spelas på Gamla IP i Malmö och för en gångs skull var det rejält mycket folk. Det var fest och glam ända ut i entrén.

Min salig morfar brukade annars skämta om just IFK Malmö (man gör gärna det som ur-MFF:are) och följande ordväxling var ofta på hans repertoar:

- IFK (med betoning på k:et, det är malmöitiskt) har himmamatch idag!

- Jaså, hur vet du det?

- Det stod en cykel utanför idrottsplatsen!

Nåväl, fanorna vajade, Sten "Taxi" Jonsson, numera känd från Filip & Fredriks teveshow, grillade korv, Djurgårdenanhängarna strömmade till och köerna ringlade långa utanför IP. Molnen hängde tunga över stan så rediga Vante tänkte "Jag tar med mitt nya och fina paraply". Det är tantvarning att tänka så, men jag bjuder på det.

Förutom paraplyet var jag iklädd kjol, top, tröja och skor, såg väl ut som tanter i min ålder gör mest. Väl framme vid grindarna blev jag offer för de nitiska vakterna i orange väst. De log maliciöst så fort de såg mig.

- Och vad har du här då sa de och stack ner sina labbar i min väska och rotade runt bland agenda, näsduk, mobiltelefon, tampong, äpple och c-vitaminer.

Jag försökte vara lite smårolig och citerade den store Oscar Wilde som vid sin ankomst till Amerika bevekade det amerikanska tullväsendet med den hyfsat roliga one-linern:

- Jag har ingenting att deklarara förutom mitt geni!

Vakterna morrade, de hade aldrig hört talas om Oscar Wilde, de blev nog provocerade av ordet geni och plötsligt befann jag mig upptryckt mot väggen med armarna uppsträckta och med särade ben - sådant man ser på bilder från kravaller där man tagit en gärningsman som begått ett gruvligt brott.

Jag tänkte: - Det här är inte sant!

Men det var det.

Mitt brott - visade det sig - var att jag hade tagit med mig ett Djurgården-paraply, så trodde i alla fall vakterna, och därmed sågs jag som en risk för arenans säkerhet. Att de inte kan skilja en vid den tidpunkten lagom tjock person i sina bästa år från en dreglande huligan får ju de stå för. Att de däremot inte kan skilja Huskvarna FF från Djurgårdens IF är en betydligt allvarligare förseelse!