Godmorgon alla vänner av fotboll i allmänhet och damfotboll i synnerhet,

först vill jag tacka dels chefen, dels "Uffe" för glada tillrop! Jag vet inte vem den sistnämnde är men det där med sommarprat fick mig på gott humör!

Morgonen började med att man ventilerade damfotboll på TV4. Inför landslagets match mot Ungern hade man tillkallat två experter som skulle uttala sig, dels Malin Swedberg och dels Jennifer Wegerup. Den sistnämnda hade de inte behövt kalla dit, hon gjorde nämligen inget annat än att upprepa det studioreportern nyss sagt. Själv tror jag att Sverige vinner med 6-0, Sjögran gör två mål, Nilla Fischer två, Frida Nordin ett och inbytta Therese Lundin två. Se det som en rekommendation.

Mitt huvud är som en femmans boll med inte så mycket luft i. Så kändes det i alla fall igår när jag upptäckte att jag skulle blogga i ytterligare fem dagar. Vad skall jag skriva? Varför skall jag skriva just det? Varför är den kloke ond? Varför är den gode dum? Varför är allt en trasa? Det var Carl Jonas Love Almqvist, men där var ni inte med! Eller så var ni det.

Hursomhaver så fick jag ånyo kontakta Lillis Bozicevic (som för övrigt driver Plaza Hotell i Värnamo, ett hotell där jag bokat sviten inom den närmsta månaden) för att få stoff till berättelser ur fotbollsvärlden. Det borde vara hon som skrev här och inte jag. Hon är mycket roligare. Tänk på det chefredaktör Börjesson! Jag fick massor av tips och skrattade så jag grät över vissa minnen. Alla är dock inte tryckbara. Mot en smärre ersättning kan jag dock berätta vissa av dem för hugade spekulanter.

Allright, I´m taking you all back in history! I februari 1997 flög Malmö FF:s damlag till Kina. Vi var inbjudna av kinesiska fotbollförbundet och skulle spela två matcher mot Kinas landslag - då rankade bäst i världen eller möjligen tvåa - och en match mot en regionalt lag. I flera veckor gästade vi Kina och flög runt till olika provinser. Det hela utspelade sig under regnperioden och på grund av allt mögel på hotellrummen som verkade som naturligt penicillin hade ingen spelare den minsta förkylning flera år efteråt.
 

Under resan utspelade sig flera roliga episoder, så som det alltid gör på läger. En kul grej var en fruktansvärd present vi fick av borgmästaren i en av städerna vi besökte. Han gav oss 25 paket med glittrigt och vackert omslagspapper, tjusigt inslagna - såg ut så som paket gör i skylten på stora varuhus innan jul, ni vet. När första spelaren, Angelica "Geja" Persson spänt öppnade paketet suckade hon besviket. Innehållet var ett hantverk gjort av ben. Det föreställde stora syrsor med spröt inne i något konstigt litet hus i samma material. Dessutom luktade det pyton! Ja, det går bara inte att förklara, jag förstod det inte då och inte heller nu. Ingen öppnade och ingen ville ha sin present utom tränaren Uffe Larsson som bevisligen har haft den uppställd i sitt vitrinskåp en gång då laget kom på besök.

Alla andra ville lite diskret försöka bli av med paketen. Ovan nämnda "Geja" försökte med olika medel, hon "glömde" paketet i en taxi men chauffören ropade på henne och lämnade fint tillbaks det hon lämnat. Så fösökte hon droppa paketet i en hotellhiss men piccolon jagade ifatt henne och lämnade tillbaks paketet. Så där fortsatte det.

Jag tog med mitt paket hem och nästkommande jul gav jag det i julklapp till min mamma. Som nästa jul gav det vidare till min bror, inslaget på annat och mer svåravslöjat vis. Sedan dess har paketet gått runt i släkten några gånger.

"Geja" kunde inte bara bli av med presenter, hon kunde spela fotboll också. I första matchen mot Kinas landslag, med 14.000 hurrande kineser på läktaren, gjorde hon de båda målen som ledde till slutresultatet 2-2. Eftersom vi spelade cup blev det straffar. Vi vann straffläggningen och var bevisligen etta, eller åtminstone tvåa, i världen för en stund! Det var stor uppståndelse i Kina. Vi blev inbjudna till diverse middagar med borgmästare, kommunledning, f och hans moster. Så som ledare blev man ibland inbjuden att sitta vid honnörsbordet. Det var ingen höjdare, jag ville hellre sitta med spelarna. Maten var nämligen svår att få ner.

Låt mig bara säga så här: Kinas matkultur och den svenska är inte särskilt lika. Djuren som serverades var hela, på kaninerna satt öron och ögon kvar tillexempel. Det var lite väl magstarkt för de flesta av våra spelare, särskilt som vi hade besökt en marknad där Pölsemannen-vagnen inte var just Pölsemannen utan serverade kokt hund som hängde på spett ovanför hund-gubben (ja, det var ju ingen korvgubbe) som sedan rakade av lite kött á la kebab och wokade med grönsaker och soja.

Nu satt vi i alla fall där, jag, Uffe Larsson, övriga ledare och hela Kinas samlade borgmästare kändes det som. Jag var oerhört på min vakt och rädd för att göra fel och irritera våra värdar. Man har ju läst sin historia. Den långa marschen kunde ju lätt bli Den långa flykten istället, liksom.

En kvinnlig dignitet satt vid sidan av mig. Eftersom vi inte kunde kommunicera, min kinesiska var på samma nivå som hennes engelska, så erbjöd hon mig leende att ta för mig av ett fat med griljerade småfåglar. Jag avböjde vänligt men bestämt genom att onödigt högt bokstavera V-E-G-E-T-A-R-I-A-N (precis som om hon förstod det bara för att jag sa det högt och långsamt liksom) och peka på en morot som använts som dekoration. De morötterna åt våra spelare i tre veckor, de var knallbruna vid hemkomsten av allt karoten. Eller så var det rost av allt regnande, jag vet inte.

Hursomhelst, damen vid sidan av mig tog själv en fågel, stoppade den hel in i munnen och tuggade varpå hon efterhand spottade ut benen ur munnen, fågelbenen alltså. Det var i det läget som Uffe Larsson, postaren från Sorgenfri och lagets duktige tränare, tittade på mig och skrek: - För fan Vante, kolla, det är en SÄDESÄRLA!

Jag började skratta, hysteriskt! Visserligen har Uffe många strängar på sin lyra, men att han skulle kunna känna igen en sädesärla bara på de förkolnade ben som kom ut ifrån tantens mun var bara för mycket. Hela situationen var så komisk och burlesk att jag inte kunde sluta skratta förrän tre timmar senare då min rumskamrat Malin Lundgren vänligt men bestämt bad mig hålla käften för att hon skulle sova. Sova fick man förresten göra i full mundering, träningsoverall, mössa och - jo, vissa hade vantar också - på grund av fukten och kylan.
 

Denna vistelse skulle man kunna skriva en hel bok om, men några små episoder skall jag inte undanhålla er. Dagens landslagsmålvakt Caroline Jönsson, då tjugo bast, stod för några. Som ni kanske vet är "Carre" en oerhört social människa och än mer var hon väl det i sinom ungdom. "Carre" skulle prata med alla, även i Kina, även de som inte förstod engelska, även de som inte förstod något, med katter, hundar och tulltjänstemän. Kulmen nåddes när hon lyckades med följande:

Det var en vanlig dag i Kina. MFF-laget skulle flyga från en stad till en annan (fråga mig inte vilka, det var väldigt mycket x och j i ortsnamnen vill jag minnas, typ Xianjiang). Lagledaren, dvs jag, hade i vanlig logistisk ordning koll på allas flygbiljetter, dock var jag tvungen att dela ut dem till spelarna för att de skulle kunna borda planet. En efter en gick på, möttes av en leende flygvärdinna och satte sig på sin plats. Allra sist kom "Carre" släntrande, hon hade pratat med ungefär alla anställda på flygplatsen inklusive duvorna som häckade på terminalen. Med sig hade hon sitt handbagage i form av en ryggsäck, i andra handen en plastpåse från Konsum som såg märkligt tom ut, den fladdrade i luften.

När så "Carre" skulle visa sin biljett stack hon ner tassen i plastpåsen och fick upp.....ingenting.....ety plastpåsen innehöll ett hål ungefär lika stort som Vänern och genom detta hade flygbiljetten trillat ut under de 200 meter som "Carre" hade hand om sin biljett själv. Uppe på planet satt alla spelare och ledare flygfärdiga och klara, liksom ungefär 200 andra kinesiska passagerare som denna dag också skulle ta sig från A till B.

Runt "Carre" hade det nu börjat samlas en mängd anställda på flygplatsen. "Carre" pekade och gestikulerade och började se något ansträngd ut. Själv såg jag allt från flygplansrutan, var man en gång insläppt fick man inte gå av planet igen och jag hade slunkit förbi "Carre" i tron att hon bara socialiserade med flygplatsens anställda. Det sista jag såg var att "Carre" fördes bort av militär. Några av de yngre spelarna började gråta. - Får vi aldrig se henne mer, kvad en sjuttonåring med darr på rösten. De kinesiska militärerna hade sett barska ut, ord som "harakiri" och "samuraj" flög förbi i luften (så fan heller, där ljög jag - det är ju japanska!)

Efter några timmar återvände "Carre" (20 minuter då) omtumlad, men hel. Så kunde planet äntligen lyfta. Det var den värsta färd jag varit med om, vilken skräckupplevelse. Turbulens i all ära, men detta var som att åka en karusell på Tivoli som går åt alla håll samtidigt.

Jag bad för mitt liv. Jag vände mig om för att få ett tröstens ord av någon MFF-kamrat, hade nämligen hamnat på en rad med bara kineser. Bakom mig såg jag då nuvarande lagledaren, dåvarande spelaren Tina Lindqvist helt obekymrat sitta och skriva vykort. Som om ingenting hade hänt.

Detta om detta - nu tittade jag på texten och såg att den nästan redan är en roman!
Nu är ni läsare trötta och jag med - fortsättning följer alltså i morgon!

Todelido!