Vilket läge det var för Sverige att både ta ledningen i gruppen och att bli av med den förhatliga nollan i kolumnen över antalet vinster i inledningsmatcher av mästerskap. 
I matchens slutskede grusades de förhoppningarna och man var inte glad över att Sverige delade poängen med Nigeria, speciellt inte om man tänker på de chanser Sverige skapade, men inte gjorde mål på.

Inte heller för en stund inbillar jag mig att ni därhemma är nöjda med en poäng.
Jag kan chockerande nog meddela att det är inte dom svenska spelarna och ledarna heller.
Stämningen i Mediazone en dryg timme efter matchen sade allt. Det är bara att hoppas att
Sverige kan samla ihop sig och göra en bra match mot USA. Poäng kommer att vara nödvändigt!

Apropå USA då, så hoppas jag att ni inte missade deras match mot Nordkorea.. Vilken match! Något av det absolut bästa jag sett.
Maken till tryck på USA var det länge sedan jag upplevde. Att det viskats om att Nordkorea var bra har
jag tidigare meddelat. Synd att ingen skrek ut det och synd att jag inte följde mitt eget råd om
spel på Nordkorea som vinnare, en högoddsare. Men nåja, det är lång väg att vandra ännu och likt
spelarna så vägrar jag att tro att det är slut ännu. Två matcher kvar att spela och allt kan hända.
Den floskeln passar väl in som hand i handsken här.

Röda idoler
En vandring genom staden Chengdu, nåja, en mycket liten sådan, eftersom staden är så enormt stor, visar
att i alla fall en svensk är mycket för att inte säga enormt känd i detta enormt stora land.
Det rör sig alltså om min kompis (passar på att skryta lite om det) Kinas förbundskapten Marika "Mackan" Domanski Lyfors, som på enorma affischer pryder stora husgavlar tillsammans med tre av sina spelare.
Dom står så där käckt och tittar småleende upp mot den blå himlen. Ett fel hittade jag.
Pia Sundhage(också min kompis) den röda, skulle stå där och hålla upp den kinesiska röda flaggan, då, först då hade bilden varit fullbordat. Ja, enligt min mening då.
Jag behöver kanske inte klarlägga var Pia står på den politiska himmelen för att få er att förstå budskapet.

Stolta lila
Det är inte utan att Jitex, klubben i mitt hjärta, skall känna sig stolta. Jag vet två som är det i alla fall.
Berit och Stig Andell. Det var dom som grundade Jitex och som var med under Jitex gyllene år. Jitex som hade lila tröjor och vita byxor, en annorlunda kombination på den tiden.
Sex SM spelade  det lila laget Jitex hem och det första kom 1974. Gissa om Berit och Stig var glada då.
Jag själv minns ännu festen som pågick framåt småtimmarna.
Vi håller förresten kontakten, om än sporadiskt vi "gamla" Jitexare. Vi har bildat en liten en klubb som
heter "Delila".
Tom Jones sjöng om henne, tror att namnet , som uttalas delajla,  nämns i sången med samma namn, ett sjuttiotal gånger på tre minuter. Inte illa, undrar vad resten handlar om.

Jag får väl tillägga då att Mackan, Pia och jag var klubbkamrater under några härliga och lycksamma år i Jitex. Pia kom -79 och Mackan -80 tror jag. Mackan kom inte närmare landslaget än att hon gifte sig med Ulf Lyfors, den tidens förbundskapten. Vi spelare kallade Ulf för "blyfot" . Han åt definitivt för många kakor till kaffet på den tiden.
Ulf missar inte ett enda tillfälle att tala om för sin fru att det var bättre förr. Hans landslag vann ju ett EM, det är han ensam om i familjen om att ha lyckats med.
Nåja Mackan får väl trösta sig med att hon nu kan ståta med att ha varit förbundskapten för två nationer, det har inte Ulf.

Jag lovade ju att kolla om Nilla Fischer var med i Pandaparken eller inte. 
Jag ställde frågan till Nilla om hur det var  med den saken?
Nilla tittade upp lite förnärmat under luggen och sa:
- Nej, jag var inte med, jag låg hemma på rummet och vilade.
 Och därmed var den gåtan löst!

Avdelningen förvirrade
Det var inte bara vi journalister som inte visste om Nilla skulle komma på träning eller inte.
 Therese Sjögran  fikc frågan av en journalist om Nilla var kvar på hotellet och vilade.
-Ja det är hon,  svarade Therese,  samtidigt som Nilla passerade henne bakom ryggen.
-Journalisten såg lätt förvirrad ut, och jag bara flabbade åt Therese som blev lång i synen när hon strax efter själv fick syn på Nilla, berättar Carolin Seger leende.