Presskonferenser är bra  men alla frågor är inte några höjdare. OS-platsens vara eller inte vara är ju intressant men landslagsledningen är inte beredd att snacka OS förrän VM är över. Helt förståeligt tycker jag,  man ska inte blanda ihop det. Men frågorna kommer ändå och inte en utan gärna flera gånger. Konstigt att man som ledare blir lite trött i ögat då eller? Ibland behövs en del spelares skador gås igenom både en och två gånger. Efter läkarens genomgång av skadeläget under söndagen kom frågorna till Thomas Dennerby och en av dom första rörde återigen Vickans onda tå. Med tydlig ironi besvarade Thomas frågan !
-Tänk blå nagel, blödning, värk, så förstår ni själva hur hon har det.
Repetion av frågor till vilken nytta undrar man ibland. Det är som om det inte räknas när läkaren ger sin förklaring på läget  utan frågan måste också ställas till överkuckun!

Annars kan man tänka sig en fråga som hade varit klockren idag. Ni har haft problem med målgörandet i detta VM (bara ett mål på två matcher) hur i hela friden skall ni klara av att göra tre mål på Nordkorea?
Något svar på det fick inte journalistkåren eftersom frågan aldrig ställdes. Kanske kom den på kvällsträningen.
Jag vet inte för jag hade fått ledigt ett par timmar och dom ägnade jag åt kropp och själ.

Dock har jag i ett tidigare skede pratat jag med Lotta Schelin om matchen mot Nordkorea. Hon sa då.
- Ett mål i halvtimmen är vad som krävs och det borde ju inte vara någon omöjlighet.
Det är ju sant men då gäller det att tjejerna får en bra start så att Nordkoreanskorna börjar darra.
Men bara en sån sak som att min kompanjon Annika Greder Duncan drömt om att Therese Lundin ska göra
mål mot Nordkorea känns ju positivt.

Idag fick Dennerby frågan om hur många gånger man mött Nordkorea och hur det gått i dessa matcher.
Jag vet inte riktigt sa Thomas, jag tror det är två gånger och att vi vunnit båda.
Bredvid mig satt landslagets målvaktstränare och på andra sidan en journalist som spontant uttryckte:
- Ja, ja men nån gång ska vara den första!!!
Allvarligt talat så var jag nära att ställa mig upp och ge honom en lårkaka. Kanske vore rätta medicinen, så
hade hann fått känna på en av alla dessa "småskador" som "våra" landslagsspelare lätt råkar ut för i
stridens hetta.

Någon på bloggen bad mig kommentera truppen eller ta ut min egen trupp. Då vill jag säga att det minsann inte är så lätt men att jag lyckats förutse ganska bra hittills hur man tänkt med laget när de olika skadorna infunnit sig.
Har ingen motorväg in i landslaget men med lite sunt förnuft kan man ändå klura ut hur det hela kommer att se ut.
Dock inte alltid.
Att ta ut ett eget lag kan jag väl göra men ser ingen direkt vits med det i detta läget.
Att jag förordar 4-4-2 är ingen hemlighet. Men sen får dagsformen avgöra. Allt för många små detaljer
spelar in för att man ska hålla på ett enda lag från start till slut i vått och torrt.

Tianjin är ännu större än Chengdu. Var ute på en lång promenad idag och man förundras över hur fort det har gått med förändringen i landet från stenhård kommunism till en mer västerländsk och kapitalistisk orientering. Ok, det kanske bara är på ytan men ändå. Folk står i kö för att äta på mcdonalds och kentucky fried, likaså för att köpa western pastrys!
Landslagsläkaren varnade för att en diabeteschock i asien närmar sig.
Jag tror honom!
-Se hur trådsmala de äldre är och se hur de yngre här börjar bli allt kraftigare. Det är på väg och allt för att man börjar anamma vårt sätt att äta. mer fet mat och mer socker. Här har dom inte ätit godis förut men det kommer på bred front nu, konstaterade han.
  Det är mycket man kan fundera över. Locket ligger på, ja inte i detta ärendet då utan mer som ett tjockt smoglager över himmelen över hela staden Tianjin. Här blåser det in sand ifrån öknen norr om Peking. Sanden och föroreningarna från bilar och industrier i denna tiomiljoners stad gör inte luften skön att andas.
Tur att det finns sval, ren och skön luft på hotellet, eller???