Onsdagen gick också i regnets tecken. Grått och trist väder i stort sett hela dagen. Har fått reda på att det är så det ser ut  här i Chengdu, i ungefär 200 av de 365 dagar som finns på året. Det känns inget vidare och det är inte utan att man märker av luftföroreningarna när man  fastnar i trafiken.
Två presskonferenser och en träning ja eller två då om man räknar med den egna jag utförde  på rummet i eftermiddags. Till stor förtret, i alla fall för mig, så finns det inget gym på hotellet. Då får man använda fantasin och utföra den sorts träning som går. Alltså ett litet kör på armar, rygg, mage och ben. Alltid något.

Middagen ikväll stod förbundet för. Trevligt nog bjöd dom in den svenska presskåren.  Jag hoppade det till förmån för Teven. Ville så gärna se Kina-Danmark.
Det såg ut och hördes som om det var rejält tryck på arenan och med  50 800 på läktaren  lär det ha varit fullsatt.
Kina överraskade alla genom att vinna. Och vilken lättnad det såg ut att vara för Marika Domanski Lyfors och Pia Sundhage. Jag vet att trycket är enormt på dem. Men det är en grym förändring som dom åstadkommit med det Kinesiska landslaget sen dom tog över i början av april. Det var inog nte många som trodde att dom skulle klara av att slå Danmark. Nu är det gjort och vägen mot  en kvartsfinal ligger öppen.
Att det slog slint hos de danska ledarna är beklagligt. Konspirationsteorierna under detta VM flödar flödar dock, danskarna är inte ensamma. De amerikanska journalisterna har meddelat att samtliga rum som vi journalister bor på är buggade. Någon sa:
-Det förklarar kanske varför vi bor på rum alldeles ovanför varandra.
Jag har t.ex 1916 och Annica Greder Duncan 1816. De första dagarna luktade det otroligt äckligt på min toalett och Annika hade samma problem. Då skulle man ju kunna tro att det var någon som lagt en kabel just där???
Vi påtalade problemet i receptionen och en eftermiddag var odören borta. Innebär det då att dom konstaterat att vi är ofarliga eller att dom dragit kabeln någon annanstans?

Kom att tänka på en grej när jag sitter här med datorn kopplad till ett hål i väggen som ger mig tillgång till internet och mail nästan hela tiden. På datorn ringer jag också, Skype är fantastiskt. Det kostar nästan ingenting att ringa hem. Innan jag åkte laddade jag ner programmet från internet, satte in 100 spänn, beställde ett par lurar och sen var det bara att sätta igång. Har nu ringt en hel del och har fortfarande kvar cirka 75 kronor på kontot. Dags för en liten jämförelse.
I början av december 1973 åkte jag och 20 andra i badmintonlandslaget till Indonesien.
Jag kände ingen som varit där tidigare. Bara att åka till Spanien eller Kanarieöarna var ett äventyr på den tiden.
Vi skulle vara borta i en månad och det var inte utan att det bjöds på en del överraskningar iform av magsjuka, frossa och konstig mat. Shit man hade ju knappt ätit ris på den tiden men det de enda man liksom vågade sig på. Allt annat var så stark så det brände på tungan.  Vattnet var strängt förbjudet att dricka och vi fick inte ens använda det när vi skulle borsta tänderna. Nåja, julafton kom och gissa om man längtade hem just då. vi var många som ställde oss i kö för att köpa ett samtal hem till familjen. Så här gick man tillväga för att ringa på den tiden. Man beställde ett samtal till Sverige nere i receptionen och medans det kopplades gick man in i ett bås där telefonen hängde på väggen, lyfte av luren och pratade när man fick klartecekn. För tre minuter betalades cirka 180 kronor. Hu, det var mycket för en  fattig badmintonspelare på den tiden.
Och nu, för 180 spänn kan jag snacka med vem som helst på Skypeout och det räcker jättelänge.
Fler jämförelser mellan nu och då kommer,  tills dess hälsar jag till alla som läser och som kommenterar blogggen. Till Vante vill jag säga, fortsätt att gödsla men sprid skiten lite till andra spelbolag också! För det vet ni väl att konkurrens är nyttigt och gynnar alla!
Anette