"Ja! Ja! Ja! Wir sind im Finale!" Rubriken finns förstås i nätupplagan av BILD-Zeitung. Och i svart-rött och gult. Mer eller mindre chauvinistiskt som BILD är fortsätter de sen att kalla målvakten Nadine Angerer Tysklands "kvinnliga Lehmann". Varför måste man alltid jämföra tjejer med män? Även delar av den svenska pressen gillar att kalla Lotta Schelin damfotbollens Zlatan. Om Lotta liknar nån manlig spelare i sitt spelsätt så har jag alltid tyckt att det är Thierry Henry. Men är Carro Jönsson damfotbollens Andreas Isaksson? Och Marta Ronaldinho? Låt oss sluta med det här. Alla tjejer som utmärker sig i ligan och landslag är ju vanligtvis ganska starka personligheter och behöver inte jämföras med nån annan av motsatt kön för att beskriva dem.

Uppriktigt sagt hade jag före turneringen inte trott att mina landskvinnor skulle nå VM-finalen. Men dagens 3:0 mot Norge var en styrkebesked i särklass. Motståndarna hade hoppats på en rejäl tysk svacka på senare tid. Frankfurt och Potsdam förlorade i Women's Cup förra året mot Kolbotn respektive Bröndby. Algarve Cup, den årliga uppvisningsturneringen i Portugal gav tyskorna tre tunga förluster, värst kanske 0:1 mot Italien i spelet om sjunde platsen.

Men nu står de åter igen i VM-finalen. Målskillnad 19:0. Vem väntar? Guld- eller silvermedaljören i sista OS?

Norskorna hade otur i första halvlek när Birgit Prinz inlägg ledde till ett självmål och Tyskland kunde ännu en gång gå till halvtidsvilan med en ledning, precis som mot Nordkorea. Norge hade otur även i början på andra halvlek när två spelare skadades och tidiga byten fick göras.

I andra halvleken var det i stort sett bara Tyskland. Lika stark i försvaret som i anfallet.

Men ganska många av spelarna lär troligtvis spela sin sista VM-turnering. Målvakten Nadine Angerer som tog över platsen som förste målvakt så sent 
som i juli, fyller 29 i november. 
Djurgårdens Ari Hingst är 28, mittfältarna Renate Lingor är snart 32, Sandra Smisek 30 och Birgit Prinz fyller snart 30. Det är sista chansen för gänget att ta ännu ett VM-guld och ge flick- och damfotbollen i hemlandet ännu en kick.

Vi kommer att se en generationsväxling de närmaste åren. Men återväxten 
är mer än bara godkänd. Visst förlorade
D20-laget i fjolårets VM mot Nordkorea. Men alla tyska ungdomslag visar jämt hög klass. F19-laget blev europamästare i somras på Island och slog England i finalen med 2:0. 

Men jag är övertygad om att även Norge och Sverige kommer att vara med i toppstriden en lång tid framöver. "Säg ingenting", sa Hanna Ljungberg i dag när hon kom till första träningen i Umeå efter Kina-resan. Visst sitter det fortfarande djupt och speciellt för dem som har kanske spelat sin sista VM-turnering. Men de är så professionella att de kommer att klara sig och spela motiverad i damallsvenskan och i Women's Cup för Umeås del. 

Tjejerna här i Sverige kommer att satsa hård för att komma igen. Det är jag säker på. Jag hoppas bara att också mediernas intresse fortsätter och att publiken inte sviker. Samt att flickorna, nästan det viktigaste, trots sortin i gruppspelet lirar fotboll som tidigare och att tillströmningen av nya unga spelare till klubbarna inte minskar.

Det ser ganska bra ut, så länge vi har idoler som Marta, Victoria Svensson, Lotta Schelin och många andra är jag inte rädd.